Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 2

— Med dessa ord höjde soldaten stolt sitt hufvud, och. hela hans gestalt syntes-blifva högre och starkare. Esperanee betraktade honom lugnt, nästan medlidsamt. Det fattades endast att ni skulle utmana mig, liksom vore jag en af edra dryckeskamrater . . . det var en dålig idd, herr de Pontis, ty om. ni än har både det mod och den skicklighet, som behöfvas för att handtera värjan, så vet ni att jag äfven häruti är er öfverlägsen ... jag har, som ni troligtvis mins, ofta nog gifvit er de mest slående bevis derpå... Jag har utomdess så fullkomligt rätten på min sida, att endast en blick utur mitt öga under striden skulle vara er nog, för att genast sköta värjan mindre säkert... Också kommer den onde engeln som ingifvit er denna stridstanke, ej att vinna mycket på sitt försök, ty jag vill icke korsa min värja med er, herr de Pontis... ej heller skall jag någonsin återtaga de ord, hvilka jag i dag yttrat... desto värre för er att de äro sannal Det bästa, som ni således kan göra, är att minnas mina rättmätiga företräden och att draga så mycken nytta af dem som möjligt, så att åtminstone edra tillkommande vänner må något gagn af: den bittra erfarenhet; hvilkem kostat oss begge: så dyrt... Ty jag har älskat er mycket högt, herr de Pontis!... Jag såg alltid i er, en kär bror, som försynen af nåd skickat mig... Enligt min, gudnås, långt ifrån fullkomliga natur, har jag äfven försökt att vara er em så god vän som möjligt, och jag tror icke att ni under hela den tid, som vår sköna vänskap. blomstrat, skall hafva haft en enda förebråelse att göra mig?... Men om så icke är, om jag skulle misstaga mig, och ni verkligen i djupet af ert hjerta hyst något missnöje till mig, så tala, och jag skall genast med uppriktig smärta begära er förlå