Aftonbladet – 15 augusti 1856, sida 2

BLondestandet. För Norra och Södra Wedbo härader: kyrkovärden Johannes Larsson i Ryd. — e — Den engelska fran har-på senaste-tiden med:mycket allvar börjat sysselsätta sig med frågan om en union emellan de tre nordiska rikena. Vi meddelade nyligen ett utdrag ur en artikel i Daily News, hvari detta blad varmt förordar upprättandet af en stor och mäktig nordisk konstitutionel förbundsstat och förklarar, att England, som icke kan önska annat än att i-Östersjön och Nordsjön få en stark motvigt mot det äregiriga och roflystna Ryssland och det ängsliga och kujonerade Tyskland, icke heller-kan annat än på det lifligaste sympatisera med de skandinaviska sträfvanden, som syfta till detta. mål. Times för den: 9 dennes meddelar nu såsom korrespondens ifrån Stockholm, under rubriken Skändinavien, en artikel, som ännu närmare utvecklar nyttan och nödvändigheten af ett statsförbund mellan de nordiska rikena och -tillika a öp. pet och oförbehållsamt hänvisar på den stora blunder vestmakterna begingo, då de läto Ryssland genom Londonertraktaten försäkra sig om en eventuel rätt till danska tronen. Artikelförfattaren berörer först de nära slägtskapsband, som förena de skandinaviska folken, öfverensstämmelsen i religion, språk, seder och intressen samt de: vittnesbörd, som den senaste tiden företett derom, att de trenne folkens medvetande härom blifvit allt starkare och lifligare. Detta har icke undgått Rysslands förutseende politik, och denna makt har tagit hvarjehanda mått och steg till förekommande deraf, att en stark skandinavisk makt med frisinnade tendenser skulle kunna uppstå, under det England och Frankrike icke haft någon närmare kännedom om saken och icke insett frågans stora vigt. Det var derförex, heter det vidare, som konferensen i London (i Maj 1852), efter ingifvelse af ryska kabinettet, öfverflyttade tronföljden efter konung Fredrik, sista ätteläggen af det gamla oldenburgska huset, på en prins af Holstein-Glicksburg, och på samma gång gafen eventuel arfsrätt åt det ryska kejsarhuset, som utgör ena grenen af huset HolsteinGottorp. Det fordrades alla Rysslands hotelsemedel och Hela inflytandet af en reaktionär ministår i Danmark, för att förmå nationen att. godkänna en åtgärd så stridande mot dess känslor :och intressen, och hvilket godkännande omsider endast gick igenom på riksdagen med en obetydlig majoritet. Den eventuele tronföljaren gör sig intet besvär att dölja sina ryska sympatier, och lyckades under sista kriget framkalla en verkligt fientlig känsla mot de allierade inom den högsta societeten. : Massan af nationen, ehuru lemnad som ett rof för ryska intriger, tysk propagandism, och alldeles lemnad ur sigte af vestmakterna, slöt sig till brödrafolken och såg till dem efter hjelp mot farorna från söder och öster. Traktaten af den 21 November, som för alltid afskurit den förra förbindelsen mellan Sverge och Ryssland, har märkligen bidragit till detta resultat. Danmark är deladt i två alldeles motsatta partier: verkliga danskar och tyskar. De äro skilda genom språk, seder och fallenheter, och bådadera delarne ha sin särskilta inre organisation. Det ena eller det andra af dessa måste nödvändigt vara segrande, ty en verklig försoning och bemedling emellan dem är omöjlig: Det förbittrade kriget från 1848 till 1852 bar vidgat klyftan, och äfven efter freden förekomma dagligen de häftigaste tvister och allvarsamma konflikter. tskilliga häftiga beskyllningar från den tyska befolkningens sida ha nyligen gifvit friskt näringsämne åt den nationella oviljan. Holstein, som är helt och hållet tyskt, regeras af en rik och mäktig aristokrati, då deremot Danmark sedan 1848 omfattat demokratiska principer och sträfvar att genomföra principen om politisk jemlikhet. De förra söka ett värn i tyska förbundets armar, de senare betrakta skandinavismen såsom det endå medlet till sin trygghet. Ingenting annat än en fullständig skilsmessa mellan dessa så fientliga elementer kan återställa freden i detta land. Allting hänvisar Holstein till det tyska moderlandet, men deremot Jutland och öarne till de redan förenade brödrarikena. Slesvig, med sin befolkning af 370,000 själar, hälften tyskar och andra hälften danskar, synes förete den enda svårigheten vid ett sådant arrangemang, men äfven här kan samma plan tillämpas i afseende på de särskilta nationerna, och denna plan togs redan allvarsamt i öfvervägande 1848. Times k-rfespondent visar derefter, att det skandinaviska sträfvandet alls icke har någon tendens till-eröfringar; att det fastmera till sin natur är defehsivt, och att en union mellan de tre rikena skulle, utan att skapa någon för vesterns intressen vådlig makt, dock frambringa ett af de ipperata bålverk mot Rysslands öfvermakt och inflytande. Han beräk