Aftonbladet – 14 augusti 1856, sida 2

mV ww MS han nu ändtligen en hvit gestalt, kring hvilken flera personer ifrigt voro sysselsatta. Denna hvita gestalt var säkert den öfver sin älskares öde förskräckta Gabriella. Den olyckliga unga qvinnan syntes liflös ; ty på knä framför henne igenkände Espårance tydligt den trogna Gratienne. Detta smärtsamma skådespel hejdade för några ögonblick den unge. mannens steg; men då han slutligen såg hertiginnan resa sig samt stödd mot Gratiennes arm långsamt aflägsna sig, och han således erhöll visshet om att detta dyrbara Jif var räddadt liksom hans eget, återhöll ingenting mera honom på denna plats. Genom: häckar och snår skyndade han nu utefter flodstranden, ända tills han kommit ungefär mitt emot det ställe, hvarest han fastbundit sin häst. Här kastade han sig åter i floden; och sedan han helt långsamt och försigtigt simmat tvärs öfver den, steg han lugnt iland. Lyckligtvis syntes ingen till, så att han i god ro kunde vrida vattnet ur sina genomblötta kläder och med snabba steg tringa in i den lilla småskogen, hvarest hans häst med ett gladt gnäggande mottog honom. Derefter svingade han sig lätt upp på det ädla djuret och sprängde raskt fram mot Paris, hvars stadsportar han inom mindre än en timmas förlopp lyckligt uppnådde. Under vägen hade hans verksamma hjerna uttänkt en hel plan. Med undantag af ett par brännsår, hvilkas värk endast angick honom sjelf, och några svedda hårlockar, hopades han, att en förändrad toilett snart helt och hållet skulle utplåna hvarje spår, efter eldsvådan. Men som han ej heller ville visa sig för sitt folk i den något komprometterande drägt som han nu bar, beslöt han att först stiga af vid sitt lilla hus i förstaden. Der har jag både kläder och linne, sade