Aftonbladet – 9 augusti 1856, sida 3

ert lilla hus i förstaden... Ja, Espårance, emellan oss begge är nu allt brutet ! Espårance blef rörd, han såg blodet sippra från vännens bröst och stora tårar glänsa i hans mörka ögon. Jag kan icke förklara honomp, tänkte han, att denna biljett ännu mera beskyddar Gabriella än mig... han skulle då taga mig för pultron, en egoist, ty han kan ju omöjligt fatta alla de olika intriger, hvilka Henriette spinner omkring oss alla för att åvägabringa Gabriellas fall... och ändå, bör jag väl bryta med en trogen vän för en kanske helt och hållet inbillad fara? ... Se sån, utropade han, vänd till Pontis, låtom oss nu glömma hela detta uppträde; jag har haft orätt, du är en lika god som tapper gosse, och jag bör således kunna vara fullkomligt trygg. Knäpp nu ihop din rock, lugna dig och var icke längre ond på en gammal van. Pontis syntes ännu tvekande och missnöjd; kanske var det emedan den föregående minuens smärta nästan alldeles förkrossat honom. Espårance knäppte då sjelf igen rocken öfver medaljongen och tryckte vänligt den stackars Pontis händer. Sedan han derefter några minuter med välvilliga blickar betraktat den orörlige gardisten, såg han på klockan. Den för afresan bestämda timman hade redan slagit. Se nu icke längre surmulen ut, kära Pontis, utan roa dig tappert medan jag är borta. Med dessa ord steg den unge mannen till häst och försvann snart alldeles ur vännens åsyn. Tid fattades mig i dag, sade Esperance för sig sjelf, och sporrade sin bäst, men i morgon skall jag nog taga reda: på, hvem den der indianskan egentligen är, och hvarföre hon svartsjuk på Pontie; ja, i dag nödgas jag väl öfverlemna Bela denna gåtlika affär åt