Aftonbladet – 9 augusti 1856, sida 3

per, genomögnar det, skjater det tillbaka och säger: Det är icke här.. — Ber om ursäkt, men man bar visat, mig hit. Får jag fråga hvarthön jag skall vända mig? — Hör efter; här är icke kontoret för erhållande af upplysningars. — Från förfrågan I till förfrågan, visad från gången D till gången F och från gången F till gången P, hamnar man till slut esomoftast i den byrå, dit man först kom. Mannen bade I sett galet. Han utbetalar åt dig din ränta, den du kan vara glad att icke behöfva lyfta oftare än hvart halfår. En annan scen: — Du stiger in på ett postkontor och presenterar dig vid det lilla fönstret för att köpa ett anspråkslöst frimärke. Två eller tre kontörsskrifvare sitta och prata om ditt och datt. De tyckas icke bemärka din närvaro. Du hostar det hjelper icke. Du låter din käpp falla; det hjelper lika litet. Slutligen knackar du på den vid fönstret varande luckan, och en af herrarne finner ändtligen för godt att röra på sig. Han emottager ditt bref, väger det, afklipper ett frimärke, mottager dina penningar och ger tillbaka, alltjemt utan att se dig i synen. (Man kunde nästan tro, att det är dem förbjudet.) — Hvarföre här man låtit dig vänta? Hvarföre visas dig den tjenst, som du utbeder dig af en tjensteman, med så föga urbanitet? Jag vet det icke. Det är en administrativ tradition; detta är alli jag vet. Emellertid — den lätt sårade borgersmannen,drager sig förstämd tillbaka, och som ban icke vet hvarthänv han skall vända sig med sin klagan, dröjer ban i sin enfald ieke med att göra regeringen snsvarig för den brist på artighet, som möter bonom hos dess portvaktare och betjente. I fall jag vore premierminister, skulle jag, liksom Harun al Raschid, tillbringa några veckor med att, förklädd och under strängaste inkognito samt åtföljd af min närmaste man, njuta af det nöjet att låta hundsvottera mig af alla mina underordnade, öfvertygad om att inom kort få taga min revanche. Jag tycker mig just se hvad verkan en artikel i Moni ören af följande lydelse skulle göra: Inrikes ministern vände sig bärom dagen till ett under honom lydande embetsverk för att begära några upplysningar af en dersammastädes anstäld tjensteman. Men som han blef mottagen på ett opassande sätt, har bemälde tjensteman erhållit sitt afsked på grått papper.Från den dagen skulle säkerligen hvarje man blifva behandlad som en minister, och ett humant förhållande inträda mellan administrationen och de administrerade. Man skulle då icke mera få se män, som visat sig kunna trotsa ett batteri, blekna och rygga tillbaka af skrämsel för en portvaktare eller vaktmästare. Det kan dock icke nekas — eftersom hvarje sak kan betraktas från flera sidor — att en ohyfsad och oförskämd allmänhet mången gåvg kan sätta en tjenstemans tålamod på ganska härda prof. Jag var en gång anstäld i ett embetsverk. Till mina funktioner hörde bland annat öfvervakandet af ett vederbörligt iakttagande af författningarne angående förflyttningen af lik från en begrafningsplats till en annan; och under bela tre åren mottog jag tvenne gånger i veckan besök af en gammal rådbusvaktmästare från landsorten, som kom för att bedja mig om tillstånd att få uppgräfva sin fars lik och flytta det från ett departement till ett annat. Första året utvecklade jag för bemälde berre, hurusom afseenden till sanitära förhållanden gjorde det omöjligt för mig att uppfylla bpans begäran; andra året upprepade jag hvad jag sagt bonom under det första; tredje året lät jag honom på fint sätt förstå, att jag med nöje skulle gifva 20 francs ur min egen ficka till omflyttandet af hans fars lik, endast jag finge slippa att hädanefter få höra talas mera derom; fjerde året lemnade jag utan sorg be-agde embetaverk. Men — mannen har efteråt med sina förfrågningar tagit död på tre byråchefer, och ändå har hans far icke kommit ett tum från sitt gamla hvilorum. — En gigantisk värmapparat. Frågan om jordens inre beskaffenhet kan äfven betraktas ur industriel synpunkt. Mången torde här fråga i hvilket förhållande jordens inre beskaffenhet kan stå till något industrielt företag, eller om jag ämnar tillgodogöra jordens inre glöd? Härtill svarar jag utan betänkande: ja, och förklarar, att detta företag ej möter några oöfvervinerliga svårigheter. Hvartill allt värmen användes, känner hvar och en. Elden från en qvantitet kol, som kostar några få centimer, förrättar en menniskas dagsarbete. Elden utgör en motvigt mot ett kallt klimats olägenheter, förvandlar växtämnen till föda för menniskan, befordrar växtligheten, låter industrigrenar uppkomma der klimatet annars skulle utgöra ett hinder, sammansätter kroppar och fördelar dem åter. Prometheus skänkte, i det han gaf menniskan elden, åt henne herraväldet öfver jorden. Hvarföre skall man ej hämta des kostbara elementet ur jordens inre, der det finnes i sådant öfverflöd? Jorden eger ju guld-, silfver-, koppar-, jern , saltoch kolminor; men är hel och hållen, så att säga, ett stort värmemagasin. Det är här ej fråga om att gräfva ett schakt genom jordåns medelpunkt, såsom Maupertuis skall ha föreslagit, på det att vi skulle kunna komma till våra antipoder. Det är blott fråga om, att intränga på sin högsta höjd fyra kilometer) in i jorden. På ett djup af tre kilometer skulle man redan ha temperaturen af sjudande vatten. Ett underjordiskt rum i detta djup vore ett outömligt värmemagasiv. På sammå sätt tillvägabringar naturen heta källor, ty dessa erhålla sin värme från jordens inre, derifrån de höjas fram i dagen. Amerikanarne ba genom ångkraft borrat ofantliga tunnels genom sandstensberg. Hvarföre skulle man icke likaväl kunna åstadkommma lodräta tunnels som borisontela? Arbetarne och maschinerna kunde lätt skyddas mot den starka hettan i djupet genom tillförande af kall luft: I Schweiz finnes ett dylikt schakt, på hvilket man arbetat flere århundraden. De redan förhandenvarande jernvägars tunnels äro sammantagne myeket mera än vi bär föreslå, och de sålunda tillvägabragta artificiella värmekällor vore för vetenskapen lika nyttiga som för industrien. (Revue des deux Mondes.) — Skeppsbyggeriets framsteg under de sista 30 åren visar sig. i följande tabell, öfver dimen-ionerna -hos nedanstående ångfartyg, af hvilka hvartdera på sin tid ansågs för ett mönster, nemligen: Längd. Bredd. fot. fot. tum. 1825 Entreprise, bygdt för resa till Indien med kolstationer under vågen so cv me verkets ikåeer dl 1835 Tagus, för Medelbafvet . . . 182. 28 — 1832 Great Western, första ångfartyg, som särskildt bygdes för Atlantiska oceanens öfverfarande 236. 35. 6. 1844 Great Britain, första stora skrufångfartyg öch .största dittills varande jernfartyg . . . . . 322. öl — 1853 Himdalaya,jernfärtyg för Medelhalygb at ne ansv 0 nt TU ör 1856 Persia, jernfartyg . .. . . 390, 45. — Great Eastern . . 680. 83. — Sålunda är 1856 års ångfartyg, ämnadt för cceansesor, 6 gånger så långt som 1825 års, och drägtigheten är ännu större i proportion. Hvilka Hhäfsvidunder skola vi då få se 1870? ) I meter — 8 fot I tum; 1 kilometer : 1000 meter.