Aftonbladet – 9 augusti 1856, sida 2

— — —n 7 godhet i sig, ty om jag vid hans ålder haft en sådan der hemlighet på lefvern, hade jag bestämdt gifvit mina vänners förmaningar fan och med förtjusning gripit efter alla lägliga tillfällen för att få utveckla mina zcsigter öfver saken!... hvilket rikt ämne, harnibieu!... ja, det fins min själ ingen värja så hvass, att den skulle kunna skära tungan af en adelsman, som önskar tala... Men nu gudnås består verlden af beskedliga nollor... ett gammalt hufvud visar sig och ber dem bålla munnen, och vips tiga de... Man befaller dem att sticka tillbaka värjorna, och strax lyda de... Nej det fins ingen kraft inutidens ungdom — ack! annorlunda var det före! ... Detta egna utfall mot den för mycket tystlåtna. och för väl disciplinerade ungdomen roade Esperance mycket och stämde honom tillika välvilligare mot den stackars Pontis, som nu anlände till palatset. Den unge gardisten inträdde i rummet med djerf hållning, men högt klappande hjerta, säker att förebråelsernas timma nu slagit. Kors! utropade Espårance, hvad du är grann ! Pontis lyste verkligen som eit marknadsstånd, han var pommaderad, borstad och utstyrd med så mycket brokiga band, som om hån varit en älskare på hundra tusen ecus om året. Gardisten kastade en på en gång vårdslös och belåten blick öfver hela sin person i den midt emot honom hängande stora spegeln. Du förser mig med pengar, svarade han, och jag ger ut dem. Det gör du rätt i, Pontis; var endast snål om tvenne saker. Åh, jag vet, jag veto, utropade gardisten häftigt, du menar vin och ord, säg, var det icke med dessa begge saker, som jag skulle huskålla ?