Aftonbladet – 7 augusti 1856, sida 2

omöjligt för Gud — så skulle jag böja mig: lika ödmjukt inför honom, som jag nu böjer I mig inför denne munk... jag skulle bedja I honom om förlåtelse för en ännu mera orättvis än grym förolämpning . .. jag skulle räcka honom min käpp, såsom jag nu räcker den åt denne helige broder och jag skulle säga: Jag har fegt förolämpat er, Chicot, hämnas på mig och återteg er ära... Jag gifver er bär med upprättelse. Och hertigen af Mayenne räckte brodern Robert käppen, som han höll i sin darrande hand. Det var ett högtidligt ögonblick; knapt hade Chicots namn träffat munkens öra, förrän ban nedslog Kapuschongen; hvilken dolde hans ansigte, och med outsäglig godhet betraktade han församlingen, hertigen, konungen och Gabriella. Alla voro djupt rörda, tårar glänste i allas ögon, och allas hjertan klappade af beundran. Mayenne sänkte hufvudet, och brodern Roberts blick fästade sig på honom några sekunder med ett obeskrifligt uttryck af förlåtelse och ömbet. Men liksom om den häftiga sinnesrörelsen belt och håilet uttömt hans krafter, lutade ban sig skälfvande emot pelaren och ur stånd att längre beberrska sina öfversvalla de känslor, gömde han ansigtet i sina händer. Ett par högljudda snyftningar lättade hans Iröst, och tvenne stora tårar framrullade mellan hans fingrar. Dom Modeste böjde armarne mot himlen, och en vansinnig fröjd återspeglade sig på hans feta och skinande ansigte. En högtidlig tystnad efterträdde prinsens ädla och högsinnade förklaring, denna för klaring, hvars egentliga betydelse de närvarande förgöfves sökt tolka, och nedtryckt vid minnet af detta brott, hvilket han i dag på ett så lysande sätt försonat, drog sig de Mayenne långsamt åt sidan Konungen, som märkte att bofvet endast afvaktade hans order för att aägsna Big, cjorde ett hastigt tecken; och företridde af Gabriella oc hertigen lemnade nu uppvaktnivgarne långsamt kapellet. Henrik och brodern Robert voro ensamme. Likt en staty, stödd mot steokolonnen, stod munken dök för allt, som tilldrog sig omkring honom, och monarken, hvilken förstod ide tanker, som upptogo hans själ, fattade I med mildt våld bans band. Nåvälv, frågade han vemedigt, hbar jag