Aftonbladet – 6 augusti 1856, sida 3

i Gudstjensten var småningom slut, och mun: karne beredde sig till att åter lemna kapellet; i men konungen stälde sig hastigt framför dörren med herr de Mayenne vid sin sida, spärrande dem sålunda vägen. i Dyster och tankfull, sökte hertigen oupp; hörligt att ånyo uppfånga en enda blick af i brodern Robert; hvilken, oaxtadt gudstjenstens i slut; ännu qvarlåg på knä vid en pelare, men alla hans försök voro förgäfves. De närvarande kände att en högtidlig scen ; vari annalkande: I Jag har tackat Gud, sade konungen med i hög och klar röst; för dett nya nåd, som han ; bevisat mitt konungarike genom att utsläcka i det inbördes krigets fackla, hvilken så länge förhärjat det... Jag har bedt honom för mina undersiter och mina vänner ... Och, ni -her. Jag, sire, svarade Mayenne, jag har bedt honom för mina fiender, som äro talrika och hvilkas ovänskap jag för evigt skulle vilja tillintetgöra... Ja,-mina herrar,, tillade han, det-är-det ögonblick, som -verldens: störste konungs beskydd gör mig osårbar; det är på den dagen, då jag sjelf blifvit förlåten, som jag skulle önska att kunna rentvå mitt samvete med alla detasförlåtelsej Kvilka jag, under mina långa, af högmod och våldsamhet utmärkta bana, förolämpat. Hofmännen betraktade hvarandra förvånade, konungen bortvände: :ansigtet för att undvika Gabriellas frågande blick; och dom Modestes blixtrande ögon voro oaflåtligt fistade på den vid -pelarens fot suckande brodern Robert. Men munken hvarken hörde eller såg; med hufvudet nedböjdt nästan ända till stengolfvet, förtsatte han tyst sin andäktiga bön. (Forts. följer.)