Aftonbladet – 4 augusti 1856, sida 3

mannen här dragit vexel på em ster ide, görande den till medel för ex Plot och bar finänsspekulätiom. Ty att hr ÅA. B:s bok blott är en dylik simpel Per kulation, bevisar bland annat sättet för tillkomsten och utförandet, jemförda med de stora ord, Bvårmöd den på förhand utbäsunats. Jemför män dessa, intages man tillika af vämjelse öfver den könstlade entusiasmen, de granna fraserna och den gudsnidöliga tonen i de rader, som skola inleda, sammeanflicka och afsluta det tillgripna godset. Det är en bekant sak sedan de egentliga studentmötenas början, ait beskrifningen öfver dem aldrig uppdragits åt bestyrelsen vid det universitet, som mottagit gäster, — det hade varit olämpligt och opassande — utan åt bestyrelsen för resenärerna från något af de andra universiteten. Denna gång uppdrogs den åt bestyrelsen för norrmännen, hvilket ock i tidningarne tillkännagafs. Hr A. B. vet detta mycket väl, likaledes att denna beskrifning måste till följd af sakens natur blifva den enda rätt tillförlitliga, fullständiga, trogna, helgjutna och alltid med omsorg författade och redigerade, emedan författandet och redigerandet uppdrages åt män, som äro af idn genomträngda och lifvade, och som bringat den offer och äro färdiga att ofra sig derför, ej köpslaga dermed och göra den till föremål för en blott finansspekulation. Blott dessa män stå äfven de öfriga materialierna till buds. Äfven detta vet hr A. B., men låtsar ej derom, på förhand försäkrande, att hans beskrifning är fullständig m. m. Det finnes nog någon, som biter på kroken och dertill lockas af illustrationer, förteckning på värdar, som annars tyckes vara en sak för värdarne och gästerna ensamt och ej bör blifva ett föremål för allmän nyfikenhet. Oss tyckes grannlagenheten fordrat att tillfråga dem, som herbergerat gäster, om de ville skyldra i hr A. B:s bok för allmänheten, vidare att värdarne ej läte tala om sig, likasom sina tillställningar, i eget land, utan öfverlemnade detta åt de gästers gödtfinnande, som fått uppdrag att utgifva beskrifningen öfver mötet. Men grannlagenheten är en dygd, som synes vara hr A. B. främmande. När det genom annonser och bref blef i Upsala bekant, att hr A. Bonnier tillgripit andras egendom, för att göra sig en neslig vinning deraf, grepos härvarande deltagare i mötet af harm och förakt. Man blygdes ock för det möjligen mindre fördelaktiga omdöme om svenskarne, som kunde af hr A: B:s tilltag att på ett sådant sätt gå norrmännen j förväg, blifva en följd i Norge och Danmark, ty i dessa brödrariken har ingenting dylikt händt från studentmötenas början; det är endast i vårt fädernesland man sett snikenheten vid dylika tillfällen trampa nationens grannlagenhetskänsla under fötterna. Eller — när man vet, att behöriga personer fått ett officielt uppdrag att författa beskrifningen och ensamma ega medel att göra den fullständig och tillförlitlig — hvarföre då oblygt framträda med anspråk, som man vet ej kunna motsvaras af handling? Men-huru mången skattar ej egen och andras heder och ära lägre an penningen, för hvilken man tror allt vara falt! Huru långt oblygheten kan gå, ser man äfven på titelbladet i hr Å. B:s bok, der den synes ämnad att försäljas äfven i Danmark och — Norge — äfven i Norge, säga vi, der man fått officielt uppdrag att utgifva den enda rätt tillförlitliga och fullständiga beskrifningen! I Norge och Danmark skall troligtvis hr A. B:s bok bemötas som den förtjenar, och allt möjligt försök till sjelfförsvar medelst snack om bafordring af skandinavismen och enskild företagsamhet m. m. skall tillbakavisas af boken sjelf och sättet af dess tillkomst, som nog visa, hvars andas barn utgifvaren är. Swadentkårens direktion, väckt till uppmärksamhet på hr A. B:s företag, beslöt tills vidare en annons i ortens blad och Dagbladen i Stockholm. Studentkåren gillade enhälligt direktionens beslut att på indirekt sätt offentligt uttala härvarande deltagares i mötet och studentkårens i Upsala skarpa ogillande af hr A. B:s opåkallade sätt att illustrera studenttåget 1856n. Vid det eftertryck, hvaraf hr A. Bonnier som inkomstkälla begagnat sig, hafva naturligtvis tryckfeler fått medfölja. Så titlar och namn oriktiga, ord uteglömda i tal m. m., som endast en flyktig blick i boken lätt upptäcker. Hopflickaren sjelf tillkommer ensam äran att ha frammanat den till tvenne rikens innerliga sorg i förtid bortgångne Prins Gustafs skugga, då han sid. 28 låter denna oförgätliga bild jemie konungen och drottningen samt prinsessan Eugenie uppträda i ett fönster på Stockholms slott. Det gör ett eget intryck af obehag att se denne ännu djupt och allmänt saknade furste på ett sådant sätt uppiräda i en sådan bok. Huru redaktören eller förläggaren anser sig i stånd att försvara en och annan uppgift i sin historiska inledning, lemna vi derhän; i ewt fall synes han haft falkblick mer än någon; vi säga blick, ty det är blött ett öga som ser, det andra är blindt. Till slut låtom oss illustrera äfven vår uppsats med ett prof på stil ur hr A. B:s bok, ett prof, som sillika är ett mästerstycke af sundt menniskoförstånd, d. v. 8. logik. Sid. 2 heter det: När vän skiljes från vän, så är det ju vanligt att den, som drager hbort (märk!) skänker den qvarblifvande sitt porträtt och den gåfvan är kär för mottagaren m.m. — Ja! hr A. B., så tänkte äfven härvarande bestyrelse för studentmötet, då den åt norrmännen uppdrog att utgifva en noggrann beskrifning. Men litande på, att de flesta läsare ej tänka och granska, när de läsa, låter hr A. B. sin redaktör af föregående premiss draga följande öfverraskande slutsats: Det är derföre som vi tro, att den skildring af studenttåget 1t56, hvilken vi(!) härmed erbjuda, skall mottagas med nöje,. Läsare! med denna krumbugt kommer br A. B. till sin beskrifning. När grunden är sådan, bör följden, jag menar sjelfva boken och dess sillkomst, då förundra oss? Hr A. B. skulle siannat premissen, ty den bär inom sig sin riktiga slutHade hr A. B. nödvändigt velat gifva något, aunde han ju gifvit sitt eget och sin redaktörs porträtt, som säkert mottagits med nöje. Det hade varit ett ofer, men, hr A. B., det händer att man i längden vinner i sjelfva verket mera genom att ofra sågot för en stor id, än genom att söka begagna ien blott som medel för slem vinning. Och nu, hr A. B., farväl! Upsala den I Aug. 1856. Medlem af Upsala studentkår, deltagare i Upsalamötet 1886.