Aftonbladet – 2 augusti 1856, sida 3

ären sinrika damer!... Fan må hafva med fruntimmer att göra!... Det skall just vara j begge, som skolen kunna utsätta mig för en dylik örfil b Marie Touchet gjorde en grimas, som var allt utom kunglig; Henriette tuggade på sina naglar, och herr dEntragues slet af sig de få hårstrån han ännu hade qvar. Allt är således förloradt, mumlade han. Nästan. Nå, så får man väl försöka atttrösta sig, svarade Henriette, blek af raseri. Jag är ej karl, men jag har ännu icke förlorat modet... Jag, hör Gud ske lof ej till dessa eländiga stackare, hvilka böja hufvudet vid minsta obehag ID Det der är alldeles fördömdt lätt att säga, utbrast grefven af Auvergne, skärande länder. na. Det tror jag, det!... Ni behöfver hvarken uthärda förödmjukelser eller hånlöje ni... Jag skulle väl hafva velat se er i mitt ställe i går, när hela hofvet skrattade ut mig, och konungen såg mig öfver axeln... Jo jo, ni torde hafva varit mindre stor i orden då! Värdigas förlåta oss, herr grefven, afbröt fadern med darrande röst. Er sorg är svår, min son, tillade Marie Touchet värdigt. Jag finner detta skrik och bråk helt och hållet öfverflödigt,, invände Henriette, för hvilken denna storm endast var ett sommarregn. Låtom (ss invänta slutet innan vitaga ner himlen! Åh, i så fall skall ni minsan ej behöfva vänta länge, svarade den unge mannen fräckt. Ni glömmer bort spåqvinnans förutsägelse, herr grefve, inföll Marie Touch-t stött. E3r kroha?... Var det ej så?... Fan så vackert! ... Man har sina stora planer tror. jag!... Ha, ba, ha! J ären just stadda på rätta vägen för att kapa henne åt er!