Aftonbladet – 31 juli 1856, sida 2

La Ferte-sous-Jouarre och Monceaux, beslöt han att här hvila sig en stund för att sedan med nya krafter kunna skrida till utförandet af det värf, som Gabriella anförtrott honom. Nu började Espårance att i sitt minne genomgå det samtal, hvilket hän haft med sin älskarinna; han tänkte på den kommision hon gifvit honom, och han frågade sig sjelf hvem denne man, som Gabriella stält under hans beskydd, egentligen vore?... Markisinnan de Monceaux hade icke några familjehemligheter, hon blandade sig aldrig uti politiska intriger, och hon Körde ej till dessa oroliga själar, hvilka utnämna och störta ministrar blott för att visa att äfven de i sina händer hålla en flik af den kungliga manteln. Evilken kunde då denne man vara?... Hvarför omgafs han med så mycken hemlighetsfullhet?... och hvilka vigtiga intressen hvilade på honom, eftersom Gabriella fordrade att Esperance — hennesegen Esperance — skulle offra sitt lif för att skydda hans? Men Espårance tillhörde ej dessa dåraktiga drömmare, hvilka sönderbråka sina hufvuden för att skapa tomma hjernspöken; han förstod endast öppna handlingar och reela vägarj och hans: sunda förnuft sade honom tHerföre att Gabriella, denna så ädla och rättänkande qvinna, ej kunde nedlåta sig till något ovärdigt företag. Ack, en blick ur Gabriellas öga hade ju lugnat den blindaste, mest misstänksamme man! Med förnyade krafter och glada tankar begaf sig Espåranee å väg till staden, grubblande öfver det lilla ordet tacksam — detta ord, hvarmed Gabriella slutat sitt tal. Blodet kokade i hans ådror, och berusad af sina egna betraktelser såg han snart Monceaux park förbytas till Armidas förtrollande trädgårdar, uti hvilka ingenting fattades, ej en gång