Aftonbladet – 30 juli 1856, sida 3

ARA V U6R AAFAOSARTA LAR AIAVATPOEIIV IVUVB VI VINV AVI UHLYL inom studentföreningen under det förflutne universitetsåret. Frågan om bro mellan Riddarhusgränden och Tegelbacken. (Då en person, som ingen lärer frånkänna insigt i ämnet, anser det nödigt och maktpåliggande att varna mot begående af ett stor misstag i afseende på ett kommunalt företag. ha vi icke trott oss böra vägra honom -: att inom de gränsor, det för andra ämnen erforderliga utrymmet -medgifver, få anföra sina skäl i samma tidning, der) han först uttalat sitt sedermera af andra bestridda påstående, äfven om -vi sjelfva, för så vidt vi kunna bedöma saken, icke kunna i allo dela hans åsigter, och äfven ehuru vi i uppsatsen finna en öfverflödig portion af skärpa och personlig bitterhet. Då några modifikationer härutinnan från vår sida icke kunnat ega rum,7ernär författaren sjelf utsatt sitt namn, står emellertid hans sätt att föra sin polemik helt och hållet för hans räkning. Den insända uppsatsen, hvars-införar.de-i anseende -ill brist på-utrymme blifvit något fördröjdt, bar följande lydelse :) IL. Tout peut åtre exeus, hermis la låebe indifferenee pour la chose publique. MIRABEAU. i Efter tordönet, som rullade öfver land och rike från magistratens och borgerskapets herrar äldstes beslut, hvilket dagen efter min välmenta varning mot antagandet af hr brukspatron Bernhardts anbud för brobyggnad, blixtrade mig i ansigtet, och — jag erkänner det — smakade af nederlag, kom redan nästa dag ett tröstebud i hr Bernhardts skyndsamma, lilla epistel, hvilken, såsom han sjelf förklarade, var skickad att upplysas, såmt verkligen upplyste derom, att i denna fråga om allmänt bästa någon gnista af det der gamla, stygga vörx pöpulin, som man stundom förskräckes vid, och som, öfversatt på svenska, heter det enkla, sunda menniskoförståndet, hade glimmat pigonstädes, och att hr Bernhardt var satt att släcka enne. . Denna upplysniog var ett tröstebud; ty, är i den der gnistan det sanningen som glimmar, om än aldrig så svagt, så bevisar det att hon dock ieke är helt och hållet utan lifsluft omkring sig, och skäl för misströstan finnes då icke mera, ty Jouy har sagt oss: La Verite, fille du Temps, obtient tout de son påre.). Jag upptager i sådan förtröstan nu åter det afhandlade ämnet; men innan jag går vidare, skall jag, med läsarens berägna tillåtelse, förutskicka några ord i en allmän betraktelse. i Den fiendskap, som en inför allmänheten uppträdande, klandrande person har att räkna såsom sin lön för arbetet, om än detta arbete sker, såsom nu, utan någon upptänklig annan syftning, än den att tjena det allmänna bästa — är visserligen en min gamla bekante. Denna bekantskap är emellertid icke sf dem man söker. Jag har derföre under en tid af 7 år, sedan jag först lärde känna ritning och förslag tillden bro man nu ämnar bygga, och insåg det ytterst eländiga i anordningarne för byggnadens bestånd mot strömmen: den fara, som med en så uppförd bryggas begagnande vore oskiljaktig, i fall hon emot förmodan. kunde färdigbyggas: de bortkastade penningar arbetet skulle uppsluka: den skam det skulle tillskynda Sverges hufvudstad och land, för att hafva kunnat blifva ens föreslaget i vår tid; jag har, säger jeg, under en tid af 7 år vid flere tillfällen medelst promemorier och muntliga framställningar hos personer, som jag trodde kunna verka på besluten, sökt utt visa den föreslagna byggnadens fullkomliga odugighet. Dessa personer hafva icke vårit ingeniörer; och antingen har jag ieke lyekats göra ämnet fullt .ydligt för dem, eller hafya de icke lyckats att framställa det sådant för andra. Nog af, den godasaken när strandat och väntar att, om ännu möjligt, hjelpas al grund. Jag måste såsom orsak till den fasta motgången räkna det, att en ingeniör, som hos oss har ett berömdt namn och med:stora arbeten har förtjent det, har: gifvit stöd åt förslaget derigenom att han sjelf ippgjort ett hufvudsakligen dylikt för samma ström. Det tillhör mig icke att utreda skälen dertill. Jag kulle ock ieke kunna det nöjaktigt. De stora arbeena hafva, så vidt jag känner, icke stått i direkt amband med strömmande vatten. Skulle ban ej hafra nog-tänkt-på detta förhållande? i Den högaktning i öfrigt och den gamla, goda beantskap som fästa mig vid personen, måste jag med tor ledsnad lemna å sido för att här bekämpa sa-l: en. Ty värr måste äfven min framställning blifva Hed sanningens färger bjert, på det att i ett för de lesta obekant ämne, de fel som nu hota att först ör sent erkännas, må falla fullt i ögonen på allnänheten, hvilken har sitt särskilta privilegium att å ett eller-annat sätt få betala dem. jÄnnu en omständighet ser jag med ledsnad. Jag åde hoppats att, deriganam att jag ieke i tidninårne framstälde det ifrågavarande förslagets detaler till deras fulla barnslighet, kunna undvika det fventyr att utomlands, dit våra tidningar nu gå, öra den låga ståndpunkt bekant, på hvilken. detta ;rslag sätter oss i anseende till brobyggnadskonsten, vilken konst samma förslag, närmare betraktadt, Sanningen, Tidens dotter, erhåller allt af sin fader. 0 Er nr rr rar rr ep