Aftonbladet – 29 juli 1856, sida 3

Men ert mötel afbröt italienskan med ögonen blixtrande af skenheligt medlidande. Åh, jag hinner alltid att få möten, när markisinnan väl blifvit jagad från Louvernio Bra!... Skynda er då att svara la Varenne. Nej, det får du göra... Mina tankar äro så förvirrade .. Visst inten, inföll Leonora, det är icke till mig konungen skrifvit... och det skulle således vara i högsa grad ohöfligt om jag svarade. Nåväll! jag åtager mig la Varenne, men du måste på något sätt underrätta konungen om hans afskyvärda älskarinnas möte. Sancta Maria! huru skall det tillgå? frå-! gade italienskan med låtsad tankspriddhet. Ett bref... Anonymt, menar ni?... Nej, det är ut-. nött ! ; Du vill väl inte heller att jag skall gå och angifva henne ? Ja, inte kan jag göra det... Jag innehar; minsann ej en så hög plats i samhället att jag skulle kunna tillåta mig något dylikt! Men tiden lider! utropade den ursinniga Henriette, och här stå vi utan att besluta någonting. Ja inte är det mitt fell... Gif mig en-i dast en ide... Jag kan ej tänka, bör du! i Sansa er... sansa er... Man kan ieke skrifva, det är sant... men man kan tala: eller, rättare sagdt, låta någon annan tala med konungen. : i Hvem skulle väl åtega sig att säga hans majestät någonting tvetydigt om markisinnan? ! La Varenne, naturligtvis ! i Den der krukan... han, som alltid är! rädd att kompromettera sig! :