Aftonbladet – 29 juli 1856, sida 2

Denna i sig sjelf så sannolika förmodan fann ändå ingen genklang hos Leonora, hvilken at Esperances egen mun hört, att ban evigt ville förblifva en venetianska, som han älskade, trogen. Esperance hade visserligen sxunnat ljuga; men han var alltför mycket omtänksam och försigtig för att tillåta den qvinna han dyrkade, att i Gratiennes, detta svaga barns vård anförtro bref, hvilka han insäg skulle utgöra hennes matmors fienders lifligaste glädje och största triumf att åtkomma!... Nej, det var ej såsom bretbärerska eller innehafvarinna af andra kärleken förrådande skänker, som den trogna kammarjungfrun gick till huset i förstaden; hennes visiter bade ett helt annat syfte, de voro ämnade att inbilla verlden att den unge mannen emottog fruntimmer och underhöll kärleksintriger. Gabriella, svartsjuk om sin älskare, hade ej velat medgifva att någon annan än Gratienne utförde de hemlighetsfulla damernas roll, och EspÅrance, hvars högsta lycka bestod i att uppfylla sin älskarinnas rminsta önskningar, bade naturligtvis gerna samtyckt dertill. Så snart Leonora funnit nyckeln till denna väl uttänkta intrig, var hennes förehafvande ej längre svårt. Förgäfves skulle man hafva försäkrat henne, att Gratienne var tillräckligt intagande och älskvärd för att några timmar behaga en ung, varmhjertad yngling, och förgäfves skulle man hafva åberopat Henrik IV, hvilken såsom konung älskade både mjölnerskor och trädgårdsflickor, blott de voro vackra. Leonora kände Esperance, och hon kunde ej misstaga sig på hans smak. Hon förstod att endast prinsessor, hertiginnor och drottningar voro frestande för honom, hon insåg att han möjligtvis skulle kunna ätnöja sig med en markisinna så skön som Gabriella, men hon bedyrade att han aldrig skulle nedlåta sig djupare.