Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 3

Ja, mumlade hon efter en af konvulsiviska. snyftningar afbruten tystnad. Ni har flera gånger velat låta mörda Henrik IV... Ah, ni tvekar... Akta er!... En enda lögn skulle utplåna förtjensten af tjugo bekännelser . . . Tillstål Jan, svarade hon så svagt, att munken knapt. kunde höra det. ÖOch Henrik III, er konung, er gamle vän, har ni eländigt låtit mörda af er älskare, Jacques Clment... Aldrig!... aldrig!... utropade madame de Montpensier, vridande händerna, från hvilka stora bloddroppar sipprade. Ni nekar ? Ja, jag nekar! Våga äfven att neka för den allvetande guden, inför hvars ansigte ni inom några ögonblick skall stå, och hvars vredes åskor ni redan bör höra mullra. Medlidande!.., Jag bekänner... jag bekänner! utbrast hertiginnan, och gömde sitt blodiga anlete uti örongottskudden, Nå välp, återtog munken högtidligt, jag förlåter er i Guds namn här på jorden, och jag ber honom förlåta er uti himlen... Dö lugnt!... dö i fridi Och han utsträckte sin hand öfver hertiginnans säng. Annu blixtrade den döendes ögon af en dyster eld — var det vredens eller det eviga straffets? Men småningom slocknade denna gnista, j henres hufvud böjdes och hennes armar stelnade. Den förr så lysande Katarina af Lothringen var nu endast ett eländigt lik — Guds ianda hade krossat henne, och hon uppgaf ett i doft skri, liksom för att återkalla sin flyende I själ. — Men förgäfves . .. Allt var slut! Numera, mumlade munken, har Henrik I IV inga andra fiender än sig sjelf att frukta