Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 3

erbjöds honom, då han skulle utbyta sin ljufva, oskadliga och lyckliga förnöjsamhet — denna gyllene förnöjsamhe! — mot ett-lif af buckar, bekännelser och farliga vågstycken — dessa lättsinniga vågstycken, hvilka så lätt förråda älskaren och:störta älskarinnan? Kanske var detta ögonblick redan inne!... kanske var det endast derpå, som Espårances fiender väntade! En vacker sommarafton promenerade den trogne Pontis jemte sin Orest uti trädgården, och på de begge. ynglingarnes ansigten lästes tydligt-dennaförlägenhet, hvilken vanligtvis röjeshos persöner när de hafva mycket att säga och ej veta huru de skola komma fram dermed, eller då de äro besvärade af hvarandras sällskap Stillatigande vandrade de länge af och an under de lummiga träden, men slutligen kastade sig Espårance missnöjd öfver att gardisten icke syntes vilja aflägsna sig, ned på den mjuka gräsmattan, och med hufvudet hvilande i händerna och ögonen riktade mot höjden glömde han snart hela verlden. Pontis följde naturligtvis genast hans exempel. och utsträckte sig vällustigt bredvid honom i gräset: Sålunda förflöto några minuter, Esptrance hade :redan försjunkit i djupa drömmar, och Pontis lyssnade en stund uppmärksamt på de qvittrande fåglarne, hvilka återvände till sina bon; men slutligen tog talbegäret öfverhanden hos den eldige gardisten. Espåtrance,, utbrast han häftigt, antingen besvärar jag : dig, eller också döljer du npågonting för mig? Hvarföre det ? mumlade Espårance utan att mycket oroa sig öfver en fråga, som hans vän redan hundra gånger förut stält till honom. Du har tråkigt 1 Jag!... tvärtom, jag har aldrig funnit lifvet angenämare än nuln (Forts.)