Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 2

kontraband, och sålunda verkar förargelse hos somliga, förbittring eller samvetsqval hos andra... Statens ingrepp i hvad som måste andeligen d-mas, öfverflyttandet af den guvernementala centralisationen på kyrkans gebit, församlingens utestängande från snart sagdt all befattning med dess egna angelägenheter, allt detta är i sjelfva verket någonting, som illa anstår ett s. k. kristligt samhälle, och hvars oundvikliga följd måste blifva, och hos oss äfven ganska riktigt blifvit å ena sidan en död och dödande likgiltighet för det andliga, om ock i förening med ett anstindigt iakttagande af hvarje yttre form, å andra sidan ett oroligt isol-ringsbegär, snart öfvergående till sektbildningar, ofta sådara, på hvilka troligen ingen skulle hafva tänkt, ifall frihetens ande blifvit insläppt inom de privilegierade formerna. Vid det nya statsskickets införande i Sverge 1809 proklamerades, som bekant är, i regeringsformens 16 samvetsfrihetens princip, och den borgerliga makten afsade sig här: högtidligen all rätt till inblandning i den enskiltes religiösa öfvertygelser. Man har velat förklara denna paragraf så, att konungen härigenom egentligen endast förbundes att tillse, det en hvar för tillgodonjuta den rätt honom enligt svensk lag tillkommer. Denna inskränkande förklaring synes oss emellertid ingalunda tillfredsställande, eller bevisande hvad man dermed velat bevisa. Medborgares tillgodonjutande af den rätt honom, enligt svensk : lag tillkommer, torde väl i främsta rummet böra gälla om den grundlag, hvaruti föreskriften inlagts. Vi kunna ej förstå ifrågavarande : S enligt dess ordalydelse annorlunda än såsom ett förbud för konungen att missbruka sin makt såsom den yttre svenska kyrkans öfver! hufvud till qväljande af deras samveten, hvilka befinnas tänka olika med nämde kyrka. Att lagstiftaren har äfven afsett en verklig samvetsfrihet, :har ock obestridligen och obestridt blifvit ådagalagdt. : Men denna i grundlagarne uttalade princip har emellertid förblifvit en död bokstaf. I ställt för att bringa brottmålslagen till full öfverensstämmelse med rikets grundlagar, tillämpade man fortfarande den förra öfven då den befann sig i uppenbar strid med de se-: nare. Detta visade sig förnämligast i tillämpningen af de i missgerningsbalken inför a stadganden emot hvad man kallat affall ifrån den rena evangeliska läran. Att härmed egentligen menades ett formligt utträdande ur den officiella kyrkan, är klart; ty i annat fall eller om straffet skulle verkstälts på alla dem, hvilka förneka eller förvränga evangelii fordringar, Llefve sannolikt vårt kära fädernesland innan kort lika ödsligt och folkfattigt som i hednatiden. Den förutsättning, på hvilken denna, Jagstiftning hvilar, och den förevändning, hvaraf den begagnar sig, nemligen att konfessioner och samhällen måste tänkas under begreppet af ett oupplösligt förbund, begränsadt inom en gifven lokal, och att det inre tvång, som kan föranleda en olika uppfattning af den gudomliga uppenbarelsen, måste ha till ansvarspåföljd det yttre tvånget af förvisning från fosterjorden — tillhör en sambällsteori, som redan länge varit förvisad från de flesta civiliserade kristna stater och från alla protestantiska utan undantag. Man har der längesedanr insett att de religiösa lärorna lika litet som de vetenskapliga ha att göra med politiska befogenheter, och att borgerligt straff aldrig bör kunna komma i fråga för andra än borgerliga brott, hvartill olikheteri öfvertygelse svårligen lära kunna med något sken af rimlighet hänföras. För dem, som bäruti. tro sig linna en trygghet för den-borgerliga ordwingen, för statens genom kyrklig uviformitet betingade enhet, skulle det ej vara utan nytta att taga: vågon kinnedom om Envgla..ds, äldre och nyare historia, hvaraf de kunde lära, att värnet för den. enskiltes personliga frihet i detta land, den s. k. Habeas corpusakten, ingalunda skyddade menniskör, som ej begått annat brott än att hysa olika trosöfvertygelse med de maktegande, ifrån att hängas, brävnas och nedsablas, så länge statskyrkan hade den borgerliga lagens svärd till sitt forfogande och buru nämde akt äfven i politiskt afseende först blef en verklighet, och huru England tillika först då började att under frihetens hägn med jättesteg gå dea utveckling till mötes, som sedermera utgjort och ännu utgör föremål för verldens beundran, sedan fullständig fördragsamhet eller, rättare uttryckt, skilemessa emellan borgerlig och kyrklig jurisdiktion blifvit införd. Lokesson — H. M:t konungen har förärat 200 riks