Aftonbladet – 26 juli 1856, sida 2

gräsliga onda, hvilket tjugotvå år förut Ja Karl IX i grafven. ng Å Numera fanns det hvarken hopp eller botemedel. Försänkt uti en herosk och djup tystnad, såg man hertiginnan.-hela dagen :med en spegel vid sina fötter dystert betrakta de heta blodsdropparne, hvilka utan uppehåll runno utför hennes kinder, tinningar och armar. Ett mörkt hot hade lägrat sig på hennes blodbestänkta panna, och hennes knotiga händer: knötos då och då, liksom för att i sista ögonblicket utmana den obevekliga döden. Vid hvarje vredesutbrott, vid hvarje häftig sinnesrörelse ökades svetten, så att det nästan syntes, som om ett rödt täcke varit utbredt öfver den på detta grymma sätt straffade brottslingens ansigte och kropp. Läkarne drogo sig bestörte tillbaka, tjenarne vågade icke närma sig den af Guds förbannelse träffade matmodren, och de efterskickade presterna flydde darrande derifrån vid tsynen af den i blod badande hertiginnan. Det var natt... Madame de Montpensiers sista natt. Rosslande vred hon sig på sitt blodiga läger, och hennes hesa, ännu uppretade röst ropade oupphörligt efter hjelp — men ingen egde mod att nalkas henne. Då varseblef hon hastigt en högväxt munk, som långsamt vandrade genom det närliggande rummet, och inför hvilken alla hufvuden böjdes. Munken framträdde till den döendes säng, och stillatigande betraktade han några minuter det ohyggliga skådespelet af hennes dödskamp. PES är Katarina af Lothingen såg den 1 sm kapuschong väl insvepte brodern tankfullt stanna vid hennes pinobädd;, tackade hon honom med en blick; ty bon vågade icke röra sina händer af fruktan att på dem känna blodets fuktiga värme. far Jag vill ha aflösning, inföll hon med en