Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 2

som 1844! I sanning dette vore för de liberala en icke så liten glädje och tillfredsställelse.. Huru skulle det likväl då gå med Svenska Tidningen? Hon skulle väl då, likasom hennes utgifvare 1844, komma i opposition till det återvändande nya systemet? Eller skulle kanske de i artikeln omtaladefruktbringande och varaktiga förbättringarne vara af helt annan art än de liberala önska? Skulle det kanske endast gå ut på att försäkra sig om omåttligt stora anslag för Stockholms befästande, om löneförhöjningar åt krigsmakten till lands och vatten o. s. v.? Skulle måhända det partie, som Svenska Tidningen önskar en gång se framträda med säkrare steg och oförskräcktare hållning än hittills, vara de modiga junkrarnes, som tilläfventyrs kunde vilja äfven hos oss försöka införa det nuvarande preussiska regeringssystemets reformer och återföra de feodala elementerna? Vi bara fråga, ty innan man närmare känner, hvad de der sanna vännerna af landets ära och framtid, bära i skölden, frukta vi att man måste hålla sig vid det gamla ordspråket: Timeo Danaos etiam dona ferentes. Det säkraste torde således ändå vara, att de liberala icke tills vidsre akta på denna fåglalåt från de konservatives läger om fruktbringande och varaktiga förbättringar. För vår del hafva vi, när vi blickat tillbaka på fäderneslandets historia under de senaste 50 åren, hitintills icke kunnat spåra några synnerliga förbättringar i samhällsskicket, eller ens äsyftande samhällets industriella och materiella förkofran, till hvilka det konservativa partiet varit upphofvet, eller som icke ursprungligen utgått från de liberala, dessa nu i så högförnäm ton af Sv. Tidn. så kallade krälande myror,. Det vissa är, att om en sådan der myrkung, som Svenska Tidningen omtalar, men gom hon icke kan få reda på, verkligen finnes, han betydde platt ingenting utan myrorna, som samla till stacken; och vi skulle för vår del vara särdeles förnöjda, om de liberale vid den blifvande riksdagen med lika samdrägtig enighet, flit och planmessighet, som myrorna i naturens rike, ville arbeta för ett gemensamt mål. Hela vår riksdagshistoria visar — vi kunna icke för ofta upprepa denna obestridliga sanning — att de resultater, som hittills vunnits af fruktbärande, förbättringar, alltid varit en följd af de liberales eller den s. k. oppositionens bemödanden att bringa samhället framåt i tidens riktning. Vid förra riksdagen t. ex. led den konservativa regeringen det ena nederlaget efter det andra, nästan utan undantag i alla de frågor, der hon såg sig icke kunna undvika att göra framställningar om förbätiringar, i det heunes förslag både i afseende på grundsatser och i praktiska detaljer så väsentligen förändrades, att de knapt voro igenkänliga, hvarpå bevisen ligga öppna i riksdagshandlingarne. Att sedermera ständernas liberala reformförslag blifvit af regeringen sanktionerade, lärer svårligen kunna skrifvas på de konservativas räkning, utan till det minsta få anses såsom en nödvändig eftergift åt det liberala partiet, hvarför man äfven må hålla konungen räkninz. Vill man deremot ha en liten profkarta på beskaffenheten af de förbättringar, som den konservativa regeringen vid förra riksdagen för att ej gå längre tillbaka — framlade för rikets ständer, så hafva vi t. ex. först den celebra propositionen om en sådan förändring af 61 regeringsformen (som omedelbart afslogs af alla fyra riksstånden), att rikets ständer skulle genom sjelfva grundlagen kunna förhindras att under en tidrymd at ända till 10 år afskaffa eller nedsätta tullsatserna å vissa varor; vidare de hvilande förslagen om inskränkningar i tryckfriheten och om den s. k. prinsregeringen, hvilka som vi hoppas vid nästa riksdag gå sitt välförtjenta öde till mötes. I öfrigt hafva vi från de konservative inom riksstånden äfven hvilande ett förslag till s. k. förbättring, innefattadt i organisationen ef ett nytt embetsverk, eller en s. k. regeringsrätt, hvars brister äro så betänkliga, att vi förmoda att äfven detta kommer att strådö.