Aftonbladet – 25 juli 1856, sida 2

till. Tiden led, och Esprance väntade oupphörligt. Dagen inbröt, och Henriette, i hvars ögon den mest infernaliska glädje lyste, förklarade kort, att hon på intet vilkor längre ville uppehålla sig uti ett qvarter, der man med rätta borde skratta ut henne, samt att hennes närvaro dessutom ej mera vore nödvändig, då naturligtvis någon rymning vid solsken cj kunde ega rum. De begge vännerna, hvilka tydligt insågo att deras väntan var förgäfver, läto henne aflägsna sig, och med ett segerrikt leende återvände den eländiga flickan hem. Tio gånger hade Esperance försökt att intränga uti Chåtelet, men man hade alltid med iögonfallande hårdhet förbjudit honom inträde. Den unge mannen frågade sig sjelf om konungen ändrat beslut, eller om la Ramee vär grat att i behörig ordning afgifva den erforderliga förklaringen, och nedtryckt af den våldsammaste ångest, föll han, under de trenne timmar, som han otåligt vandrade upp och ned framför Chåtelet, på alla dessa mer eller mindre rimliga tankar, hvilka vanligtvis uppvakna i en orolig menniskas hjerna. Härrörde dessa oväntade hinder från konungen e!ler Crillon?... Hvarföre visade fången sig icke? ... Hvarför gaf han dem åtminstone ej etttecken?... Hvarföre voro vakterna inom fästningen fördubblade? ... Ur stånd att längre bekämpa sin oro, affärdde Esperance Pontis till chevalieren. Gardisten kom snart tillbaka med det svaret, att herr de Crillon icke af hans majestät hört den ringaste förändring, och att han om en stund sj ulie komma till Chåtelet för att taga reda på deita märkvärdiga missförstånd. Emellertid uppfyldes Grevetorget af en otalig menniskomassa, galgen reste sig redan, glrigt väntande på sitt rof, och klockan half