Aftonbladet – 24 juli 1856, sida 3

nåd, min herre, fortfor gubben med dystert majestät, men jag förlåter er ej... Ni har mördat min son, min stackars Urbain... ni måste dö!... Och ni kan skatta er mycket lycklig, att jag låter er sluta ert usla lif såsom upprorsstiftare och icke såsom mördarel!, Guvernören slog några slag med banden mot dörren, och flera polissoldater inträdde ögonblickligt i rummet. Af medlidande med den döende, sade ban vänd till dem, lät jag utbyta hans fängelse mot detta rum... men sen huru han begagnat min godhet... sen huru han söndersågat jerngallren och skaffat sig ett silkesnöre för att kunna fly... Vi mäste bevaka bonom väl, mina barn... vi måste bevaka bonom till klockan åtta... då är vårt ansvar slut... då får han träda inför Guds domstol ! Polissoldaterna stälde sig genast emellan fången och fönstret, ech guvernören sjelf satte sig framför dörren. Om någon frågar efter mig, så svaren cj, tillade han, ty jag lemnar icke detta rum förr än bödeln aflöser mig! Vid dessa ord skakade en frossa fångens lemmar, och ban höjde stolt sitt hufvud. Det var som om dödshotelsen hastigt återgifvit honom det flydda modet och ånyo antändå hans försvunna egenkärlek. Blixtsnabt st tade han fram till bordet, på hvilket ha und rdåniga skrift ännu qvarlåg, och med giriga blickar slukade han detta papper, son för evigt beröfvade honom det Valoiska namnet. Åh, jag förstår hvarför den uslingen angifvit mig för er! utropade han. Han vill draga fördel af min undergång och vanära mig efter döden!... Dock han misstager Jag skall dö, men endast geåsom Karl IX: son... Ni gör naturligtvis inga vidare anspråk på denna ekrift, herr guvernör 2 (Forts. följer )