Aftonbladet – 23 juli 1856, sida 2

Henriette spratt till, en dödsblekhet spred sig öfver -hennes -anletsdrag, och en konvulsivisk darrning skakade hennes kropp. Espesance betraktade henne några sekunder, och han ryste för det olycksbådande uttryck, som lästes på detta ansigte, hvars ovanliga skönhet väckte en så utomordentlig beundran hos alla dem, som ej kände den svarta själ, hvilken lifvade det. o . Jag vill bespara er alla frågor, min fröken, och genast säga er hvarf.r jag utbedt mig detta samtal .-.. fortfor han, se här, hvarom det handlar; herr La Ramee är fången, han är också dömd till döden och skall, som ni f rmodligen redan vet, :snart afrättas. Det veta ju alla, svarade Henriette nästan hviskande. Ni har rätt, men hvad som ingen vet, det är huru den olycklige: kunde tillfångatagas nidt uti sitt läger, hvarest han uteslutande var omgifven af vänner och furtrogne...och det är just ordet till denna märkvärdiga gåta Jag nu vill anförtro er... Nåväl, min fröken, jla Ramee gaf sig åt oss utan strid och utan I blodsutgjutelse . .. Det förvånar er? ::Nå, det är naturligt; denna övanliga efterlåtenhet mås i igen öfverraska en person, som jr ovilkorlige it i tillfälle att--värdera H gå vart Simänge Snglngens oförskräckthet och mod, j 2 i SHvarje strid emot den tappre Crillon och dem, som åtföljde honom, hade ju varit vansinne! afbröt Henriette ironiskt. Ah, min fröken, det var ej af omtanka för sig sjelf, som !a Ramee öfverlemnade sig i vårt våld... nej, det var en helt annan, en mycket ädlare och upphöjdare känsla, hvilken dref honom dertill ... och säkert skule också ni hafva blifvit rörd af h u!os:ordentliga -sjelfuppoffring, om ni varit närvarande. Och hvaruti bestod då denna sublima kän