Aftonbladet – 22 juli 1856, sida 2

lit sig vid makten, ha lyckats behålla tripperna på sin sida och vinna öfverhanden såväl i Madrid som på de flesta stöllen inom provinserna, med undantag likväl af Arragonien, der insurrektionen tagit sitt bufvudsäte uti Saragossa, och der den ännu alltjemt hade öfverhanden. Till Saragossa hade också de fiyktiga medlemmarne af cortes, sannolikt tillhörande det Espartero tillgifna progressistpartiet, begifvit sig. Vi meddela här nedan i vår utrikesafdelning utförliga korrespondensunderrättelser från Madrid om ställningen i hufvudstaden och i landet näst före det allmänna urbrottet. Läsaren finner deraf, huru otaligt många jäsningselementer, som förefinnas i Spanien. I beraktande deraf och af den för: färande råhet och okunnighet, som äro rådande bland massörna i Spanien och göra dem till lättfångna rof för uppviglare och ränk smidare af alla slag, är det synnerligen svårt att bedöma syftet och riktningen af de utbrutna folkrörelserna. OCarlister, socialister, progressister. kommunster, ultramontana papister, och hvad dc all: heta dessa många partier som sönderslita landet, torde stämpla var för sig och underblåsa jäsningen, säkerligen i förhoppning att kunna hvar för sina syften draga någon fördel af den tillstälda villervallan. Efterhand som händelserna utvecklat sig, synas emellertid, att sluta af gärdagens depescher, fraktionerna ha slutit sig tillsammans till två hufvudpartier, det ena med ODonnel i spetsen, herrskande i Madrid, det andra med Esparteros namn till lösen, befästande sig i Saragossa. Huruvida det i hufvudstaden segrande regeringspartiet dör vidtagit några åtgärder, som åsyfta verkstälandet af de statskuppsplaner, om hvilka ryktet på förband så mycket talade, upplysa icke .elegrafrapporterna, liksom icke heller huruvida de franska trupper, som från Paris blifvit fända mot spanska gränsen, syfta på en fransk intervention i Spanien, eller om de endast ha till uppgift att betäcka gränsen, och uppfånga de flyktingar, som der säkeriigen äro att förvänta, hvilket parti som än till slut må bli det segrande.