Aftonbladet – 22 juli 1856, sida 2

derför genast till italienskan följande bref affattadt på hennes modersmål. Jag behöfver med det aldra första träffa den person, som bevistade min bal från en stege stödd emot Zamets mur — ni, vet hvem jag menar -— och i förlitande på eder vänskap, min bästa Leonora, ber jag er ofördröjligen föra oss tillsammans, det är endast några minuters samtal jag önskar. Mötesplatsen må den unga damen sjelf bestämma, den är mig aldeles likgiltig och som jag ej vill det hon en enda sekund skall frukta någon snara, besvär jag er, ni, min trogna vän, att vara henne följaktig. Ifall den blyga dufvan ändå ej skulle vilja samtycka till detta möte, så säg henne blott det hennes dyrbaraste intressen stå på spel och att förlusten blir störst å hennes sida om hon vägrar. Det är ju utomdess endast en obetydlighet jag begär. Uppfyll min bön Leonora, ni gör derigenom en tjenst åt tvänne personer, hvaraf den ene, den som skrifver till er dessa rader, evigt skall förblifva er tacksamme gäldenär., Han undertecknade Speranza och betviflade ej det minsta sin framgång. Jan, mumlade han, hon skall komma... men skall jag väl lyckas att förmå detta qvinliga vildjur till en ädel handling?... Skall ag kunna öfvertala henne eller ej?... Lika godt!... Han måste räddas!... hans bojor måste brytas! Men huru kunna det? Att gå till den tappre Crillon, denne ädle varmbjertade vän, hvars välde öfver monarken var så kändt af alla, och genom hans bistånd anropa den konungslige herrskaren om nåd: för den olycklige fången, detta var Espeances beslut. Så snart den ädelmodige ynlingen noga öfverlagt sitt förslag och allvarligt betänkt dess öljder, insåg han nödvändigheten af att för