Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

djupt att minnet af hans förbindelse med Henriette ännu skulle gnaga på den redan förut så olycklige fångens hjerta. Må Gud bevara mig ifrån att anklaga fröken dEntragues,, sade han... puen jag kan ej hindra mina ögon från att se... Eller tycker m verkligen att det bevisar ett godt hjerta, att först låta mörda mig, och sedan fegt öfvergifva er, som dör för henneg skull? ... Men eftersom ni säger er vara nöjd, har jag ej mera någonting att invända.n Huru menar ni då att hon borde ha handlat? ,.. utropade la Rameåe med en liflighet, hvilken tydligt förrådde hans själs oro, Hvad hon borde ha gjort, frågar ni; jo, hon skulle genom någon stor, någon ädelmodig handling ba försökt att godtgöra de förfärliga olyckor, hvilka hennes cförsigtighet och koketteri framkallat... Nej!... nej, säger jag er, denna qvinna har intet hjerta. ,, det är en feg, ärelysten varelse. Fråga hennep, tillade han med låg röst, xom bon någonsin begråtit Urbain de Jardin, hennes första offer... nej bon har icke en gång öfver honom fält så många tårar, zom jag för henne förlorat blodsdroppar! Och skulle icke hennes snyftningar, hennes suckar öfver er, som för hennes skull dväljes i denna afskyvärda håla, i detta ögonblick genomtränga de tjocka fängelsemurårne 1 Jag kan hvarken höra eller se hennes förtviflan, sade la Ramee, men jag är säker på att hon gråter. Då den olycklige fången uttalade dessa ord, syntes hans stråiande blick liksom tacka den frånvarande Henriette. Jag har aldrig sett någonting aktningsvärdare än denne mans galenskapa, tän te isperance. Min herre, tillade la Ramöe, det ser ferkligen ut som om hela verlden öfvergifvit