Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

del sannerligen ieke af Morgenbladeis egen framställning kunnat finna, hvaruti der antydda stora skiljaktigheten i detta fall skulle bestå. Eller hafva vi väl någonsin bestridt den tanke, hvarom Morgenbladet så visligen funnit att de norska politiska skiftningarne äro allmänneligen eniga, nemligen att det är ändamålsenligt, att regeringspersonalen i det stora Hela taget i åsigter och uppfattningar är likstämmig med storthinget, d. v. s. hos oss med rikets ständer? Eller den, att det är representationen, som skall gifva statslifvet sin färg, som bör företrädesvis vara den tongifvande, och att man i goda som i onda tider bör vara mån om denna organ för folkviljan? Eller hafva vi förordat något oppositionsqväljerin, eller önskat seger åt våra åsigter förmedelst listiga regeringsmanövrer eller genom någon våldsam tryckning ofvanifrån? Eller hafva vi någonsin förbisett, att de fria statsförfattningarnes väsende just är, att frågorna utkämpas af nationen sjelf, förmedelst upplysningen, pressen, yttranderätten, med tillhjelp af andliga vapen? Eller hafva vi väl, i motsats mot hvad Morgenbladet säger vara den allmänna meningen i Norge, yrkat, att den kungliga personligheten skall hel och hållen framträda på den politiska fäktarebanan? Det är så långt ifrån att vi rörande dessa frågor skulle hysa eller någonsin hafva uttryckt någon mening, som vore ganska skiljaktig från den Morgonbladet nu uttalat, att vår uppfattning deraf fastmera är hufvudsakligen alideles densamma, endast med tillbörligt iakttagande af den väsentliga skilnad, som måste erkännas ega rum emellan det svenska riddarhuset och en verklig af folket vald representation, sådan som t. ex. det norska storthinget. samt följaktligen äfven uti konungamaktens ställning till det ena och det andra. Vi instämma äfven så mycket mera uti följande yttrande, hvarmed Morgenbladet slutar sin ifrågavarande artikel, som vi deruti endast återfinna satser, hvilka vi sjelfve vid mer än ett tillfälle yrkat: .Konungen intager — säger Mergenbladet — just sin upphöjda plats, såsom bemedlande oeh försonande, öfver storthing och regering; genom ett personlig: inträngande i dagens strider kan konungamakten förlora något af den fasta, säkra och lidelsefria ställ ning, som den bör intaga enligt statsförfattningens väsende och innersta tanke. Vi yrka ej, att konungen sjelf skall vara den, som fattar första tanken på samhällsreformer, och vi Önska ieke, att han genom personliga bemödanden i någon märklig grad skall bringa vigtskålen att luta åt den ena eller andra sidan; oeh en styrelsesutanför statsrådet, medelst. så kallade påtryekningar, är det mestimpopulära, som vi känna; och med någon kännedom af våra lymnen, kan man till och med påstå, att man oftast på detsättet skall verka mot afsigten. Ja, vi tre oss knapt säga för mysket, när vi yttra, att vi alltid med en viss instinktmässig ängslan mottaga planer och ideer, som räckas oss omedelbart från högsta ort. Det är väsentligen folket sjelft och regeringen, från hvilka politiska ideer, reformer, förbättringar m.m. skola utgå; och det är dessa som sjelfve få utkämpa sin egen sak; konungen har deremot, i det han med uppmärksamt öga följer statsskeppet i alla dess svängningar, gjert sitt, när han förser den långsamt mognande frukten med sin betydelsefulla stadfästelse. Vi anmärka i förbigående, att Morgenbladet, som den ena dagen fullständigt aftryckt vår artikel om riddarhuset 1844—1845, utan att dervid göra ringaste anmärkning eller ens citera källan, först uti påföljande dagens numer, vi veta icke om genom några påtryckningarn, blifvit föranledt att uppgifva artikeln såsom vår och förklara den för at; innebära en från dess egen ganska skiljaktig uppfattning af konungamaktens ställning, äfvensom ått Svenska Tidningen å sin sida väl anfört Morgenbladets förmenande, att xgenom hela revyn går en viss bitter vemodig ton emot styrelsen, men uteslutit hvad Morgenbladet omedelbart derpå tillägger, att det dock synes framgå af artikeln, hvad ju också på annan väg är en känd sak, att konung Öscars rådgifvare under hans första regeringsår stodo Aftonbladets åsigter tämmeligen nära. Men om nu så är, om, konungens rådgifvare hyllade liberala åsigter, och om till och med konungen sjelf i statsrådet syntes göra detsamma samt i öfverenstämmelse dermed äfven framlade mer eller mindre liberala lagförslag för rikets ständer, men deremot samme konungs förtrogne utanför statsrådet sökte efter högre ingifvelser motverka dessa mma förslag, ja, om till och med konungen sjelf, eller den ene eller andre prinsen, glömt sig ända derhän att låta till sig uppkalla riksdagsmän och utskottsledamöter för att intala dem, att de icke borde antaga regeringens egna propositioner, emedan konunen personligen hyste helt andra önskningar, 1 konungen i statsrådet, kan då Morgenbladet inbilla sig, att vi icke i Sverge lika så väl som i Norge — och ännu vida bättre — af egen erfarenhet veta, hvilket styrelsesätt är det mest impopulära? — Den italienska frågan ådrager sig fortfarände företrädesvis den engelska pressens uppmärksamhet, och de särskilta partiernas i: organeryl med unvantag afhr Disraelis, yrka fortfarande, att England bör taga något steg till Italiens FY: a I Aartila