Aftonbladet – 21 juli 1856, sida 2

ögonblick, inföll Espårance mildt, utplånar många andra, hvilka varit mindre goda... Var för öfrigt öfvertygad om, min herre, att jag redan för längesedan förlåtit er ..ack I... jag visste ju, att alla edra brott härrörde af ar blindhet. . . Mina brott, muralade la Ramee ofrivilligt, sårad af dessa hårda ord, Man måste väl gifva mord och högförräderi denna benämning,, sade Esperance med sin ljufvaste röst, i mina ögon är ni dock vida mindre brottslig, än i, alla andras .,.jag finner er endast beklagansvärd, ty jag känner gudnås den afgrundsande, hvilken förorsakat hela ert lifs otycka. Min herre utropade la Rame med stadig, nästan hotande röst, anklaga icke Henriette; kom ihåg att jag ej längre kan försvara henne.n Upphör med att slösa ädelmod på denna dqvinnan, sade Esperance; arme dåre, ni ser väl huru hon betalar alla edra uppoffringar, alla edra lidanden. Hon skulle nog ha kommit hit, afbröt la Ramrce, om jag fordrat det, ... men borde jag väl göra det?... hade det anstått en man af ära, att genom en svaghet, framkallad af mitt nära förestående slut, kompromettera den qvinna, som jag räddat på bekostnad af mitt Nif?... Hon tiger... hon gömmer sig ... jag gillar det... Hon tillhör verlden och sin familj... och hon bör verkigen undvika allt, så att ej en gång ett återen af min sorgliga ryktbarhet mätte återfalia på hennel... anklaga henne således ej... då jag förlåter hennel Som ni behagar, sade EspÅrance. aNin, tillade la Ramee med en mörk blick, ; borde isynnerhet vara skonsam mot henne.s Esperance rodnade vid dessa af svartsjukan dikterade ord, och det smärtade honom!