Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 3

ken, och menade att det ej var hennes fel om en Valois ännu fanns i Frankrike, och om denne konungaättling djerft proklamerade sina anspråk på Carl IX:s krona. Deremot förnekade hon att någonsin häfva hjelpt den lycklige, och stark i förlitande på konungens ruktan för några nya debatter, skrattade hon öppet åt domrarnes bevis, och uttryckte med hög röst sin förvåning öfver att man kunde lägga henne till last en klentrogenhet, hvilken ett ögonblick varit hela Paris brott. Feg och utan hjerta, liksom alla, hvilka endast lefva för ärelystnaden, ville hon likväl. ej våga någonting för att på ett verksamt sätt bispringa eller rädda det olyckliga offret för hennes intriger, utan såg med torra ögon och leende läppar huru den af henne skapade prinsen allt mer och mer närmade sig den schavott, hvilken Hennes händer åt honom upprest. Det var likväl på henne som la Rafnte räknade, på henne som han beständigt höpades, ty hvem, om ej hon, borde väl räcka önord en bjelpsam hand?... friheten vore ju den minstå belöningen för hans ovanliga trohet och omutliga tystlåtenhet... också trodde han, oaktadt de långa fängelsedagarne, de oupphörliga förbören och pinbänkens alla förskräckliga plågor, blindt på denna qvinna; han lyssnade till hvärje buller, undersökte bvarje sten och rådfrågade fångvaktarnes minsta rörelser, ja nästan i hvarje minut väntade han att dörren till hans fängelse skulle öppnas, och fångvaktaren .räcka honom ett vapen elier en nyckel. Emellertid förgick den ena dagen sbfter den andra, men icke desto mindre tröstade han sig med den tanken; att om fru de Montpensier äfven dröjde, så skedde det ej saf. likgiltighet, utan af omtanka, och för att kunna välja de bästa medlen till hans räddning — föröfrigt, hvarföre skulle samme