Aftonbladet – 19 juli 1856, sida 2

ömma ord och kärleksförsäkringar, — allt detta förmodligen för att godtgöra sin oförbätterliga hjernas oupphörliga otroheter. Konungen och Gabriella hade endast medtagit en stallmästare och en page. Henrik, som kände skogens alla vinklar och vrår, sporrade genast sin häst till detställe, hvarest jigarne uppebhöllo sig: De begge präktiga hundarne Rustan och Cyrus hade, jemte några andra af deras kamrater, vädrat upp en råbock, hvilken de under den ystraste glädje förföljde på de kungliga ägorna. Henrik tog genast ett betydligt försprång för Gabriella och sprängde muntert tvärt öfver vägen, under det att den på hans högra sida ridande stallmästaren med ett jagtspjut undanböjde grenarne för den kunglige ryttaren, hvilken snart upptäckte den tappre Crillon. Generalen hade stigit af hästen och lurade med bössan i handen på det af hundarne förföljda djuret. Se upp, tappre Crillon, ropade monarken, så att du icke tager din konung för en rå-: bock ! Harnibieu! Sire, hvilket präktigt mötel utropade chevalieren och sprang med öppna armar och glädjestrålånde ögon mot sin konungslige herre och vän. Henrik hoppade äfven af hästen. På che valierens springare hängde två fasaner och en hare. Aj, aj! kamrat! utropade konungen, är det så du hushållar ned mitt villebråd ? Det är icke jag, Sire, ty jag har ej en gång bränt af fångkrutet... nej, det är Esperance; åh, han är mig en väldig skytt! Ja, om han fortfar på det här viset, skal: ban snart blifva en skräck för mina skogars fyrfotade invånare, sade konungen skrattan