Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 3

undersökte bans sinnestilivåad, deruti har han rätt. Men metoden att undersöka och komma till visshet, den tillhörde mig och icke honom. Något så hjertslitande som br Stenbergs sjuka och olyckliga sons belägenhet vid. nämde besök, bar jag aldrig erfarit under de 19 år jag utan officiel anmärkning skött det ofta tunga, alltid ansvarsfulla provinsialläkarekallet. Öfver häradshöfdingens omotiverade svartsjuka, som ieke är af vanlig art, och familjens verkligen lifsfarliga belägenhet lemna fruns anförande till kyrkorådet och hennes, af pastorsembetet understödda, bilagda supplikskrift tillräckliga upplysningar. Hvad jag nu kortligen antydt, jemte många andra bestämda fakta, som jag icke kan beröra förr, än vittnen komma att höras, kunna. endast finna sin förklaring i en partiel sinnesrubbning; ty för att leda sitt upphof från en sund hjerna saknas alltför mycket hvarje plan och ändamål hos en person, som förr gjort sig känd för att vara en öm familjefar. Att den straxt efter Hernodska besöket följande Umeåresan, förändrade omgifningar, nya förhållanden m. m,, faktiskt åstadkommo hos honom en lycklig kur för hans sjukliga sinnesriktning, åtminstone för en tid, det är något som ieke skall förundra den som har någon bekantskap med psykiatri. Herrar Montgomerys, Cygnei och v. Oelreichs omdöme i all ära; men icke veta de väl, i likhet med Odins korpar, hvad som föregår å annan tid och ort. Beträffande de i viss mån motsatta läkarebetygen, så har provinsialläkaren dr Haij, som före Umeåbesöket, så vidt kändt är, aldrig sett den för sinnesrubbning beskylde, iakttagit den försigtighet att yttra, det han icke kunnat bemärka, att häradshöfdingen beherrskades af någon fix id... Jag önskar högligen, att häradshöfding Stenberg besannar redaktionens förmodan, att han anmäler rendet hos kongl. sundhetskollegium; men detta har ör sig föga utsigt, då hr Stenberg alltför väl känner, huru sjuk hans sak varit, för att sjelf frammana beihofvet af vittnesförhör. Detta hörande på ed har i jafseende på häradshöfdingens uppförande mot de sina af kapten Hernod å fru Stenbergs vägnar inför Skellefteå häradsrätt den 2 sistl. Februari blifvit yrkadt, men på hr Stenbergs muntliga protester afslaget. Emot mih i samma ämne framstilda begäran proteIsterade hr Stenberg likaledes, och lemnades det af rätten oafgjordt till den 3 Mars, då jag efter fruns återfiyttning till sin man skriftligen afstod ifrån saken. Jag bifogar till bestyrkande häradsrättens protokoll. At fruns återflyttning, efter ett beramadt möte, egt rum, vittnar endast om kärlekens allmakt och Iqvinnans ombytlighet. Påståendet att de 2:ne baren sedan vistats hemma känner deremot hela orten ara en oriktighet. Huru det kan tydas så, som att kronebetjeningen I fråntagit häradshöfding Stenberg hustru och barn, kan jag icke fatta. Om jag vågar anhålla att få I bilagde protokoll af länsmännen vid sagde tillfälle Itill någon del infördt, finner man, att desse icke gjort annat än lemnat frun oeh barnen dörren fri till aftåg, deraf de sig begagnat. I Konungens befallningshafvrandes åtgärd, att lemna utan annat afseende än meddelandet af en kommunikationsresolution, den böneskrift, som fru Stenberg. understödd af pastorsembetet i Skellefteå, ingaf, att få saken med sin man, ifrån hvilken hon egenvillig: skilde sig, förvist till domstol; äfvensom samma auktoritets peremptoriska ufderkännande af en i laglig form afgifven embetsattest, utan att densamma understälts kongl. sundhetskollegii pröfning, hänskjuter jag till andras bedömande. Jag bifogar nämde böneskrift jemte pastors utlåtande i vidimerad afskrift, vördsamt anhållande att denna upplysande offieiella handling intages. Skellefteå den 16 Juni 1856. J. D. Lindström, m. d., eh. m., prov.-läkare. Då de handlingar rörande detta obehagliga ämne, som förut hade blifvit redaktionen tilsända med begäran om införande i Aftonbladet, och af hvilka ett kort sammandrag infördes i n:r 130, voro egnade att kasta en viss skugga på hr provinsialläkaren doktor Lindströms förfarande såsom embetsman, hafva vi ansett rättvisan fordra att äfven (ehuru med några små förkortningar) meddela hvad hr doktorn uti ofvanstående oss tillsända skrifvelse anfört till sitt rättfärdigande. Vidlyftigheten af de såsom bilagor till denna skrifvelse likaledes bifogade handJingarne, äfvensom till en del sjelfva den granlaga beskaffenheten af deras innehåll, att angå en familjs inre husliga förhållanden, afhåller oss likväl från att gå hr doktorns önskan om äfven deras offentliggörande till mötes. Vi anse oss emellertid böra intyga, att handlingarne vitsorda riktigheten af de uppgifter, för hvilkas bestyrkande desamma blifvit uti ofvanstående skrifvelse af hr doktorn åberopade; och torde denna vår förklaring göra tillfyllest. Då för öfrigt berättelser från orten, öfverensstämmande med hr doktorns egen uppgift, intyga att den sjukliga sinnesförfattning, om hvars tillvaro tvistats, åtminstone haft en öfvergång, och att det störda förhål landet mellan makarne numera blifvit återstäldt, anse vi ämnet icke vidare vara föremål för behandling i våra spalter.