Aftonbladet – 12 juli 1856, sida 2

ridderlig kärlek, att få personer kunna uppfatta den tillräckligt väl för att lyckas igenkänna den eller lja den på spår... nej, ingen skall kunna uppnå och fläcka honom på den höjd, hvarest han rest sitt altare... Således skall hvarken Henriettes hat eller Leonoras passion hindra mig ifrån att sofva, då mina gäster väl lemnat mig och jag åter är ensam med mina minnen och mina tankar på Gabriella... detta Näfva namn, som jag gömmer i mitt hjertas djupaste och mest ogenomträngliga schakter. Emellertid hade Espårance närmat sig dem af sina gäster, kvilka redan tänkte på att lemna festen. Småningom glesnade äfven qvadrillerna, musiken tystnade, och de sista, af morgonvindens friska andedrägt vidrörda vaxljasen dogo snart alldeles. Espårances önskan var således uppfyld, ban var ändtligen ensam. Han var dock missnöjd öfver atthan ej fått taga afsked af sina begge vänner, hvilka förmodtigen lemnat hans palatWpå samma gång som alla de andra gästerna, och skyndade att derom fråga sin intendent, då denne närmade sig honom för att höra om han varit belåten med festen. Huru dags lsrmnade chevaiier de Crillon balen?, frågade Esprance. För ungefär två timmar sedan, svarade intendenten, ,klagade generalen öfver trötthet och tyngd i hufvudet, och begärde af mig nyckeln till monseigneurs venetianska kabinett, i hvilket han förmodligen ännu befinner sig. Öppna det för mig! utropade Espörance, Intendenten lydde. Den uoge mannen inträdde i rummet, hvarest han fann den tappre Orillon utsträckt i en stor fåtölj och sofvande så godt, som om han varit i sin säng oeh ensam utfört alla dansörernes dansar...