Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 3

Vill ni det verkligen ! utropade hon med passion. Esperance betraktade henne. Både utrop och blick hade förskräekt honom. Ni kallnar fort, seigneur, sade hon. Åh nej... ni uppeldar ju allt -med er oemotståndliga glädtighet. Kallar ni det för glädtighet? sade hon doft. Men . . . Hör på, Speranza, låtom oss vara uppriktiga mot hvarandra... det är ganska säkert att åsynen af det ansigte, som jag låtit er få se bakom vasen deruppe på muren, förorsakat er en liflig förskräckelse. Jag nekar icke dertill, min bästa Leonora, likväl är förskräckelse, ett något hårdt ord. SignoraHenriette har således icke misstagit sig, ni fruktar verkligen att hon skall upptäcka edra kärleksintriger? Jag har inga kärleksintriger,, utropade Espåerance lifligt. Ni måste då gifva denna qvinna ett prof derpå, Speranza, ty jag förstår anletsdragens språk, och i de, hvilka vi nyss tillsammans skådat, läste jag många för ert lugn hotande saker ... På hvad sätt önskar ni, att jag skall bevisa Henriette det hon bedragitsig?... Ni tvekar? ... Säg, vill ni att jag skall: hjelpa er,, sade italienskan med ett af dessa leenden, hvilkas uttryck ingenting kan återgifva; jag ! tror. mig ha funnit ett medel. Låt höra. Och må detta råd blifva den tjenst, som jag vid er åsyn föresatte mig att göra er. Nåväl ? i Tro mig, det fins endast ett medel; älska verkligen någon; och jag skall genast säga signoran denna persons namn-... ännu mera, jag skall äfven bevisa henne att jag icke ljuger... Välan, Speranza!... är det då så