Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 3

att den åsnan neapolitanaren ämnat tända! eld på mina träd... se då upp, karll... Var lugn... Titta nu oupphörligt åt detta håll . ;. men helt obesväradt och liksom af en händelse, medan vi gå vidare. På en gång fattade nu verkligen elden i den af italienskan uppgifna grenen, och dess rödaktiga, hemska sken upplyste för några minuter Henriette dEntragues bleka, af hat och svartsjuka förvridna ansigte, hvilket helt olycksbådande framtittade bakom stenvasens rika murgrönsrankor. Espårance var nära att uppgifva ett rop af fasa, men Leonora kramade häftigt om hans arm, och drog honom hastigt med sig åt motsatt håll, i hvilken riktning de sedan fortsatte sin promenad, med ett ungt, bekymmerslöst pars vanliga lugn. Henriette!...o mumlade Espårance, adet är då Henriette, som skickat er! : Leonora svarade icke. Henriette, hvilken önskar veta namnet på den qvinna, som jag älskar... Hon anar det då!... Ah!s utropade Leonora, hon skulle således kunna ana det? Visst icke,, svarade Espårance med illa bemantlad ångest. Men ni är förvirrad... sög? ... hvad skall jag väl svara henne ? Allt hvad ni sjelf vill, Leonora.n Jag måste kunna svara henne någonting ... isynnerhet någonting sannolikt... hörni det, Speranza, ty denna qvinna är hvarken dum eller lätt att bedraga. Svara henne... ah!... svara henne, utropade plötsligen den unge mannen muntert, att jag är kär i er, min lilla korp. Tvenne eldslågor ljungade vid dessa ord fram ur italienskans svarta ögon.