Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 3

tadt sin förtrollande skönhet, ej kunde erbjuda dem den svalka, som de nu gingo att söka annorstädes. Den utsökta supn var ordnad i bottenvåningens salar, och många af gästerna riktade redan tidigt på natten sina steg åt detta håll för att i all maklighet få njuta af de ovanliga läckerheter; som den erbjöd. Det hela påminde om en af dessa gigantiska fester, hvilka Paul Veronese så väl förstått att framställa. -Också kunde den amfitrion, som gjorde en så lysande debut, ej undgå att få många vänner. Pontis höll sig dock oaktadt sin glänsande kostym så troget i granskapet af skänken, som om han skött sin tjenstgöring; kanske bevakade han der vissa godbitar eller buteljer, hvilka han redan på förhand åt sig utsett? Espårance var skön och älskvärd som vanligt, och delade sig lika förekommande mellan alla sina förtjusta gäster. Också uppstod alltid ett smickrande sorl af beundran när den unge värden, som troget åtföljdes af en vacker, men rädd hind, passerade igenom de raktfullt upplysta allgerna för att utfärda en befallning eller dit ledsaga någon ung, förtjusande dam, hvilken oftast hade att -säga honom någonting sakta. Äfven Zamet genomvandrade trädgårdarne, men det var ej belåtenhet och glädje, som lifvade hans ansigte, utan den bittraste ovilja, troligtvis framkallad af afund öfver att en annan än han kunde gifva en så kunglig fest. Han hade slutligen sökt och funnit Crillon, hvilken vid åsynen af italienarens surmulna drag genast utan medlidande uppbjöd hela sin qvickhet, för att visa honom det man hädanefter; skulle kalla: honom för Job och Espårance för Cresus. Den verkligt uppskrämde Zamet, sora brann