Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 3

Folkskolan, Vid meddelandet af nedanstående insända tppsats angående-grefre Törsten Rudenschölds förjenstfulla verksamhet för folkundervisningeris örbättrande, kunta vi icke annat än uppriktigt instämma i. den önskah, som den aktade insändaren uttalar, att det måtte förunnas den ädlemenniskovännen att ännu länge fortsätta sin för fäderneslandet gagneliga verksamhet, hvars förtjenster Aftonbladet vid flera tillfälen erkänt och vi ansett Oss med så mycket mera Skäl kunna erkänna, söm äfven vi haft tillfälle att med egna ögon och öron öfverfyga oss, icke. blott om; det. brinnande nit, utan säfven-om den ovanliga skicklighet, hvarmed grefve Rudenschöld verkat uti sitt frivilliga lärarekall. (Insändt.) Den aädla-striden emellan f. d. skolläraren och serhinariiföreståndareh, numera kyrkoherden J. Ottenström och hr grefve Torsten Rudenschöld, här så djupt träffat nitt innersta, att jag, såväl hos destridande, som bhös allmänheten, ber om nåd att få yttra, enligt min Vana, några få ofd. Jag hade hoppats, att en annän närmare kampementsplätsen och mera kompetetlt och bättre underrättad, än jag, skulle träda emellan; men när detta Cj skett, griper. jag till ordet, som icke förhindrar andra att uppträda, om kärlekeh till saken öch Sannitgeh dem kallar, i fridens sinne. Det synes mig klart, att hr grefve Rudenschöld af kristlig, måhsnda honom sjelf omedveten ödmjukhet, hyari han, enligt Pauli ord, saktar andra yppare än sig., icke förmär, icke Kan i offentligheten sjelf uttala den aldra egentligaste förtjensten och meningen med sin skolplan öch verksamhet, som är den, att hos barh och föräldrar ingifva det kristliga sinnet och väcka den lefvande tron, utan hvilken alla färdigheter, så goda de. än Må vara i sig sjelfva, mera skada än gagna, och Kos folket blifva endäst eldbränder till dess förderf. Allt är bös grefve Ru.denschöld medel för detta -stora-mål. Ehvar det icke lyckas, der har hr grfefven och vi alla med honom Iden påminnelsen till vär sorgetröst, att det icke heller lyckades med alla för Kristus sjelf och hans heMiga apostlar. Hvarifrån kommer hr grefvens stora och märkvärdiga framgång i allmänna tänkesättet? Hvarifrån att i den tid, då alla tidningsblad lågo i iden bittraste fejd med Hvarandra; då odium politi-— syntes hafva efterträdt aöt Famla, Vida oditm theolögieum; dock alla, ätan widantsg, förenade si !om ätt hylla och gynha käns bemödanden? Defaf, latt Kristi Kärlek, den enda santa mMenniskokärleken, håg till Bruna för alld hans Bömddänden och spridde in välbekanta vulltkt kring Alltländet. Gud väre of! här aretträfgörande bevis, att det Svenska folet dockicke tänt 8 af Gud förkastadt. Allestädes der HF grefve Rudehsckold framgått jhar Kan lemnat dyra vfedermilef af sin verksamhet, allestädes ur något gödt och HEligt fäckt, ex gnista af Himlen Wpptänd, hvårhkelst någon fattlighet för iderina eld funhits. DECta afgör frågan, och den redige, erfarne kyrkoherden är lycKligtvis så Kanslig ör denna bevisting öch dess Frund, som trots åon, Hvilket hans Sätt att framfara, ehurö det på ett ar ställen kunnat Vära mildare, ovederssgligen och högst trösteNgt 1 axgen lägger. i Måtte derföre Er grefve Torsten Rudenschölds dyra Wwerksambet, oqvald af alla formstrider och mötsägelser, äfven fromma, få i frid foftfara! . Och måtte den icke i förtid afbrytas genöm sjuk dom och lidande till oörsättlig skada för svenska fölket, kyrkan och landet! Den ädle-greften förtär sitt if i menniskoälskände verksamhet: Fan förbrininer, båsom ett ljus, i begäret ätt upplysa barndomens, ungdomens och allmogens mörker. Hans i Gudsjelfvalda kall, för hvilkethan lefver och dör öch redan Ött inHerligen ötaliga gånger, är, i sitt slag och sitt ått, en verklig Kristi efterföljelse och, såsom såHan, hos alla. kristtrogna fridlyst. Han har nedstigit till .barndomen,: fattigdomen och ringheten. Hans krbete bär stämpeln af den renaste kristendom, en Tföresyn för landets. hela presterskap, så högre som lägre, hvilket åtagit sig det ansvarsfullaste af alla kall, det, att i lära och lefverne betyga Kristum, den korsfäste i förnedringens ära öfver all ära. Ty vare ock Guds och Kristi frid lyst deröfver! Och måtte allmänheten förlåta, att undertecknad vågat uppträda i offentligheten, emellan tvenne män af så stora förtjenster i en sak, der jag sjelf, tyvärr! har alldeles ingen och är nu allt för gammal och svag att kunna hågon förvärfva, ehuru gerna jag än det önskade. Dock, ännu ett ord till bevis af hr grefvens frisinbighet och huru långt han är ifrån allt, som likhar formstöperi. Jag Hade förlidet år ran af ett besök vid hr grefvens förbiresa. Han hade då den godheten att en hel förmiddag samtala med min och min nästgränsande försämlings skollärare, för hvilka hans ord blefvo oförgätliga. Dagen derpå följde jag honom till Huddunge, hvarest han af dess hitälskande pastor tog den aldra nogaste underrättelse om folkskolan i:dess socken, ordnad efter författningen. Vid slutet häraf sade: han: Här är allt bra och jag har ej hjerta att här något vidröra; men önskar hr prosten och herrarne att ta Kunskap om mitt sätt, så vill jag uppvisa det i skolan, om hr prosten tillåter. Med glädje emottogs anbudet, och hr grefven lät oss en hel förmiddag åse och åhöra hans sätt och den otroliga mödan och älskvärda nedlåtenheten, umgängsamheten och gladlyntheten i hans skickliga sättatt under visa. Jag säger icke mer än sanhing, då jag yttrar, att han hos oss och barnen efter lemnat en oförgätlig åminnelse. Att hr grefve Torsten skall skjuta ifrån sig st i dessa rader, som liknar till hans pris, ehurt jag blott sagt min öfvertygelse — det vet jag väl, och skulle, om annorlunda vore, jag icke sagt ett ord. Den här ingen ära, söm icke ger Gud äran för allt hvad han förmått uträtta för sina medmenniskor. Sol Deo Gloria ; vare sista ordet i denna, öm man så vill, oförsynta predikan. Ö. Wåhla, Juni 1856. Å j Joh. Dillner. Pastor loei; 3 RÄTTEGÅNGSock POLISSAKER.