Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 3

Nu tror jag att det kan vara tid att jag låter kläda migs, sade Zamet, asåvida Jag vill bevista vår grannes bal, denne mystiske granne, hvilken liksom fallit ned ifrån skyarne, och som verlden helt oförskämdt anser rikare än jag.e Sedan han med tydligt missnöje yttrat dessa ord, gick han in till sig; men knapt var Leonora ensam, förrän hon skickligt öppnade depeschen och hastigt skref några rader på kuvertets baksida, utan att dock på minsta vis skada sigillet. Då detta var gjordt, gick hon ned på palatsets gård, för att sjelf lemna det vigtiga brefvet i kurirens händer. I samma ögonblick som hon åter kom upp i förstugan, hördes en vagn stanna utanför porten. Leonora skyndade vid detta buller in i sitt rum, hvarest hon några minuter derefter uppsöktes af en ung, skön och uti en vid kappa väl insvept qvinne. Det var Henriette. Den unga fickan var blek, och hennes kringirrande Plickar antydde antingen ett djupt lidande eller också en så vigtig nyhet, att hon endast tvekande vågade meddela den åt sin förtrogna. Leonora mottog Marie Touchets dotter med denna artighet, som i så hög grad utmärker italienskorna; hon satte henne sjelf i en beqväm hvil tol, smekte henne, lade en tigerhud under hennes fötter och upprepade tusentals olika komplimenter öfver hennes skönhet, men Henriette lyssnade endast flyktigt till alla dessa granlåter, eller rikt:gare, h.nm afhörde dem icke alls. Hvad fattas er, min fröken? ... utropade slutligen Leonora, och hvad hitför er 2 Jag har åtföljt min far,, svarade Henriette på italienska; men medan han underhöl si med herr Zamet om affärer, passade jag på tillfället och smög mig bit... jag bar någonting att säga dig, Leonora.n (Forts.)