Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Öresundsposten innehöll för ej längesedan följande veckomemoir: Detta är dock en sak af-det allvarsämma slaget. Oss, vårt fädernesland, intresserar det visserligen mera, och detta med rätta, att prins Oscar gör I Frankrike sådan lysande lycka som — dansör, polkeur accompli (alla sylfider vare med honom!) men äfven detta andra har dock sitt intresse, och det rörer en vidare krets. Jag menar den utbrutna oenigheten mellan England och Nordamerika. Visserligen låta underrättelserna från Nevwyork ånnu temligen virrvarrigt, men det synes dock kunna numera tagas för afgjordt att den engelska minis.er Crampton verkligen fått, såsom det artigt heter: sina pass, det vill säga: erhållit tillsägelse att packa sig sin väg såsom numera öfverflödig person. Telegrafen har, i det ögonblick vi skrifva detta, ännu icke meddelat oss huruvida den amerikanska ministern i London det oaktadt tillåtes förblifva på sin post eller om äfven han fått erder att packa in. Jag röstar för det sednare. Och så!unda är då, enligt vidtaget skiek och bruk i den politiska verldeh, allting färdigt till krig. I sjelfva verket erfar man också att amiral Dundas hissat sin flagga på jag mins ej riktigt hvilket jätteskepp, men nog af: hissat sin flagga. Blixt och bombkanoner! Ett par fregatter hafva likaledes lagt ut, färdiga att vid första vink göra sin plikto. s Rule Britannia! Trenne mindre ångare stå redan på språng, för att göra en liten preliminär afstickare till Amerika och se efter hur sakerna egentligen stå. Old England fer ever! . pat återstår alltså blott, att det verkligen smäler till. Antingen du först eller jag först! Och så en kamp på lif och död, mellan trenne verldar! Det der kan; som sagdt, bli något som heter duga; saken är af allvarsamt slag. Det är endast Times, så vidt jag vet, som ännu tager hela historien temligen lugnt. Detta aktade blad har en ide. En förbaskadt originel! En verkligen oerhöråt bizarr! Eller när hörde man väl maken? De respektiva diplomaterna — yttrar Times — erhålla sina päss och resa sina färde. Den diplomatiska förbindelsen afbrytes. Nåväl! är det än absolut nödvändigt att vi skola ha krig? Är det Jag skulle för min del verkligen i ödmjukhet våga tro det! När den diplomatiska förbindelsen är afbruten, hur vore det väl möjligt att icke allting skulle ramla hals öfver hufvud? Det har man dock hittills antagit som ett axiom. Det hör till allmänna statsoch folkrätten. Den Times är en naiv tosing, när den sätter till! Man skulle kunna lefva i fred och ro med hvarannan, man skulle kunna arrangera sina små tvister, stat och stat emellan utan diplomater! Nå, nu har man då väl aldrig sett större paradox ! Diplomaterna skulle vara — umbärliga. Slikt kan måhända gå an att en passant yttra I det extravaganta England, men försök det annorstädes, försök det hos oss t. ex : Till slut, och när allt kommer emkring, skulle det då alldeles icke behöfras några ackrediterade ministrar här i verlden, måhända på sin högsta höjd blott handelsagenter oeh konsuler! I sannning en engelsk tanke! en mening, härfluten ur en krämaresjäl! Och detta högre, som den högre diplomatiken representerar! Detta extraordij nära, som dessa plenipotentiära storheter innebära! Det skulle vara — en såpbubbla! O Times, e tider!!! — Ånvändningssått af ermbunkar. Denna på steniga backar allmänna växt anses vanligen som ett ogräs, brukbart till ingenting; men bar i den senare tiden vunnit uppmärksamhet för åtskilliga nyttiga egenskaper. Stjelkarne kunna tidigt om våren begagnas sora sparris, hvilken de likna ganska mycket till smaken; på Asiens högslätter — i Tibet, Mongeliet, Mandsehuriet — användas de allmänt såsom födekmne. Får växten utveckla sig, så blir den likväl härtill obrukbar; den antager då en utomordentlig seghet, men kan deremot i detta skick rötas oeh häcklas.som lin, samt begagnas till råämne för papper; ett engelskt patent uttogs förlidet år, af Alexander Brown, på sistoämda användningssätt. Till stoppning i madrasser eger ormbunkegräs stort företräde framför hö, halm och spån, dels genom sin eföränderliga spänstighet, dels genom egenskapen att afhålla mal och väggehyra. Slutligen lemnar den torkade växten ett särdeles hettande bränsle, och askan deraf är den mest kalihaluiga man känner.