Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 3

ton expedieras... hvad nytt kunna vi väl säga!... har ni någon lycklig idd, Leonora? Jag skulle ha flera, om vi ville ljuga, svarade florentinskån. Men hvarstill skulle en osanning tjena oss?... det är sanning, som behöfs der borta. a oaning! ... ja det är att konungen ioke är od. Det kunna vi ju skrifva, ty denna tnderrättelse bör endast förorsaka glädje i Florens. Sanning är också att konungen mera än någonsin älskar markisinnan af Monceaux... Hvilken nedrighet!... då man likväl varit så nära att få dem skilda för alitid!... jag hade ju redan begynt underhandlingen med herr de Sully!.:. Det Yr visst förtretligt, sade Leonora, men vi måste i alla fall underrätta de våra derom.v Ja, men då se ju våra prinsar att ingenting blifvit gjordt; tiden förgår, och ändå inträflar ingen gynnande förändring!...o Leonora höjde på axlarne med en min, som tydligt uitryekte: Inte kan jag hjelpa det! Brefvet kan följaktligen ganska fort vara -skrifvit, suckade Zamet. Och ändå fortare läst... inföll Leonora. Skrif också att våra nästa underrättelser skola blifva bättre... nå, hur går det? I Zamet mumlade: Hvarföre skrifver ni inte sjelf ? Ni skulle minsan inte behöfva fråga mig I det två gånger, om jag kunde skrifva, svarade Leonora, se så, signor Zamet, tag nu pennan och gör ert bästax i. Jag har min gikt. Jag fruktar att detta onda icke tordes visa sig, om ni hade några goda nyheter att meddela, sade Leonora leende. Kom hit, Concino, du i har åtminstone icke någon gikt, du... skrif nu b l Den unge lättingen sträckte först på sig så