Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 3

4 ön . Skogshuskållning. Till Redaktionen af Aftonbladet. ; Då undertecknad med anledning af herrar fullimäktiges i jernkontoret, till besvarande utstälda fråIgor i skogshuskållning, införde i Bihång till AftonblaIdet för den 24 Januari detta år, hade insändt, unider den 7 Mars och den 1 Maj, tvenne anföranden, såsom svar å frågan n:o 2, med uppgift om den erifarenhet, som jag under en mångårig befattning med Ibergsoch bruksrörelse haft tillfälle att inbämta, ä afseende på en metodiskt utförd Svednings inAytande på skogsåterväzten, men dessa anföranden, å brukssocietens sammankomst i nästlidne Juni månad, ieke blifvit föredragne, anhåller jag att iredaktionen af Aftonbladet behagade låta införa Ihosföljande resumå af samma svar. Då min erfarenhet ådagalägger, att svedning å affäld skogsbäirande mark, tvärt emot en nog allmän mening, befordrar bärrskogens återväxt, i stället att motverka en; här jag ansett att ett offentliggöradde af mina rön härutinnan skulle lähda till allmän och enskilt nytta, enär det är antagligt, att en metod, som visat ide fördelaktigaste resultater å en ort i riket, icke ;kan sakna tillämplighet å andra, — och jag begär blott en opartisk granskning af saken, viss att de upplysta män, som nitälska för en för fäderneslandet så vigtig angelägenhet, som skogshuskållningen; icke skola derförinnan fälla sin dom. Redan i min ungdom, som till en del här tillbrag tes, märkte jag, att, efter svedning, som i denna trakt, sedan urminnes tider, hvarje år allmänt varit begagnad, barrträd tätt uppkommo och frodigt uppväxte — ehuru redan då, i anledning af den allmänna skogsminskniogen, med dess hotande framtida följder, oblida omdömen, mest af främmande utan sakkännedom och erfarenhet, ofta fäldes öfver svedningen, som tillskrefs skogsförödelserna — och som äfven. fick uppbära skulden för de skogseldar, som inträffat, hvilka likväl mången gång å kronoskogar och allmänningar härrörde af en brottslig egennytta för vinnande af tillgång på ved och virke. För så väl egen, som allmän upplysning lät jag derföre år 1810 eller 1811; på försök; med råg, hvari inblandats cirka 1 kappe talloch gränfrö;beså treme fält, afsvedda på vanligt sätt, sedän den affålde skogen var bortförd. Plantorna uppkominö tätt och uppväxte, ålltjemt noga aktade för huggning, icke för betning af nötkreaturen. Skogen är der ännu tät och jemn, samt fullkömligen stor för kolning. Frösåning har dock icke sedermera mera än på ett ställe iaktiagits, såsom icke af behofvet i allmänhet påkallad, enär från lemnade fröträd och från närstående skog marken i alla fall alltid blir befröad; men svedning har af mina hemmansbrukare, vane vid yrket, alltjemt anstälts med mitt fulia begifvande, och hvarvid endast föreskrifvits, att lagens stadganden borde följas, och att icke skog till mera än 1 högst 2 milor (vanligen 12 å 15 famnars) efter utsyning, fälles på hvarje ställe, hvarigenom faran för skogseld är vida mindre än å större fält, der vinden ligger mera på, och större bevakning fordras, samt der vid blåst askan lättare förflyger. I öfrigt tillgår på följande sätt. Före fällningen, som hälst sker nästföregående året (syrfälle) ända t. o. m. Augusti och September, eller ock samma år i Mars eller April (årsfälle), samt i nymånad, som hålles för vara bäst, barkas ränder, 3 ä 4 alnar uppifrån till roten, på alla de träd, som skola fällas, och lemnas vid fällningen nödigt antal frötallår, ifrån hvilkas stammar allt ris och mossa boriskaffas till 1 å 2 alnars afstånd, för att de icke skola skadas af svedningen; den skog, som blifvit fald, afqvistas och afhugges till åstundad längd samt uppreses å fältet i stukor till torkning, såsom ock alla skator, (toppändar) och till kolning användbara grofva grenar. I fall ej tillgång å vatten eljest finnes, gräfves i kärr eller mossar, för anskaffande häraf, och måste sådan tillgång i närheten af den blifvande kolmilan uppsökas. Vanligen påträffas ock sådant i granskapet af äldre kolbottnar. Sedan all kolveden blifvit till kolbottnen afförd, så göres, till förekommaade af skogseld, vid svedningen, en så kallad sandgata, d. v. 3. att alla stubbar på 2 å 3 famnars afstånd ifrån den qvarstående skogen och på alla sidor omkring fällningen afbuggas invid jordytan, qvistar, ris, rötstubbar, mossa, med dera brännbara ämnen upptagas och afrödjas samt inkastas i fällan, der svedjas skall. Sedan uppgräfves alldeles oblandad alf (jord och sand) och utsprides jemt på berörde bredd hela sandgatan utefter, så att den betäcker jordytan. Omkring denna gata ställas några kar och såar i beredskap, fylda med vatten, samt göras suddar (smala långa granar, med i änden qvarsittande barr-ruskor) och anskaffis ämbaren, handsprutor, spadar och krattor. Antändningen sker icke före midsommar, utan vanligen minst Så 14 dagar derefter, ieke då blåst eller långvarig torka egt rum, utan då det är alldeles lugnt och rega väntas, och ieke före kl. 5 eftermiddagen, samt alltid i den ändan deråt vädret går, emedan elden vid jordytan kryper tvärtemot vinddraget. Hela sandga an vattnas öfverallt starkt nyss före antändningen. Med vatten och alf motas och hindras elden att