Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 2

stämd att uppenbara deras himrnelska originaler: Esperance hade med en lätt rörelse kastat tillbaka de rika lockarne, hvilka beskuggade hans panna, och denna lika. behagfulla gorå stolta åtbörd hade låtit Gabriellas hjerta darra, liksom hela olympen skälfde inför Jupiters blotta blick. Den unge mannen bröt först tystnaden. Ni här madame!... mumlade han: Ni i ettfängelsel... Det var min plikta, afbröt den unga qvinnan lifligt, ty om jag åtnöjt mig med att låta befria er utan att sjelf gifva er de nödvindiga förklaringarne, skulle det fel jag begått fullkomligt väl ha förtjenat ett annat, ännu värre namn... och som ni i alla fall bar så många skäl att vredgas på mig ... Jag vVredgas på er... hvarför? ... Så föredrog jag att sjelf skynda hit,ihopp att m kanske skälle förlåta mig ett fel, som jag Iikvälendast begått af obetänksamhet — af lättsinne Pr. .. Men jag. är fullkomligt okunnig om hvad ni menar, min fru.s Aeck! öm jag än gjort mig förtjent af er ovilja, så bör ni ej straffa mig på detta sätt. Jag ber er, herr Espårance, såra ej allt för djupt ett hjerta, som, eburu det nu har skenet emot sig, dock klappar inom en väns bröstt..2 Men jag svär... ,Svär inte... Ack!... edra ögon tala ett helt annat språk, och jag vet, hvilka upprikiga tolkar de äro af er själ akar . .. Ja, ni ond på mig... men jag äkrar er, då i de konungen, var jag helt och hålE p ig om att ni bebodde huset vid gatan Ja Cerisaie; jag visste ju ej en gång att ni återkommit till Paris... Denna er återkomst för ofrivilligt mina tankar på er säll