Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 2

till ert lilla palats... var lycklig ...herre... Ni tvekar! ... skulle ni redan likna dessa fångar, hvilka älska sitt fängelse och ogerna skiljas derifrån, ehuru den nerrliga friheten gladt kallar dem? ... Dessa med låtsad glädtighet uttalade ord läto Espårance rynka ögonbrynen, och hans panra blef allt mer och mer molnhöljd. Hvarföre ångra, sade han, att ni varit god och vänlig emot mig? . .. Hvarföre nära på göra en ursäkt för den nåd ni bevisat mig? Eller trodde ni kanhända att jag skulle fa missbrukat den?... Ack nej! Jag afhörde er med så mycken fröjd! ... hvarje stafvelse, soma föll från edra läppar, betalade en timma af den sorgliga tid som jag här tillbragt...mnen efter ni synes önska att jag skall lemna detta ställe, är jag beredd att genast göra det , Gabriella återfick sin första vänlighet och förtrolighet, i samma mån som Esperance förlorade sin skenbara likgiltighet. Med drömmande blick, leende läppar och det sköna anletet liksom förklaradt af det rosenfärgade sken, som den döende solen kastade derötver, närmade hon sig med lätta steg fönstret, och intog vid åsynen af den lilla stenbäcken samma plats, som Espårance nyss förut innehaft. Hon stödde gladt hufvudet mot muren och lät de små händerna lekande omfatta den lilla balkongens galler, men efter några minuters förlopp, förändrade hennes förtjusande ansigte uttryck, det bleknade allt acer och mer, ögonens eld slocknade, och munnens smålöje dog sakta bort. . Den unge mannen, hvars blickar följde henne som om hon varit själen och han kroppen, värmade sig vid denna syn balkongen, på hvars tröskel han knäföll; och derilr betraktade han nu med hopknäppta händer och högt klappande hjerta sina tankars sköna ideal.