Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 2

hoppningar och hågkomsterna hos dem, hvilka innehaft platser i förra tider, allt detta var intresseradt i att kunna åstadkomma en seger; men styrka, inflytande, hopp, minnen, all: nedergjordes; och prinsen fick stanna i minoriteten. Vi ha, så vidt det stått i vår makt, sökt rädda prinsen från denna lilla förödmjukelse; Gårdazens voteriag skall, som vi hoppas, öfv:rtyga honom om klokheten i att för framtiden ötvergifva denna plan:, Morning Advertiser yttrar sig grofkornigare; betraktar beslutet såsom en seger öfver germanismen och koburgismen, beklagar lord Palmerston att ha stått i dessa makters tjenst, och lyeckönskar honom till detta nederlag, som gjort honom fri. Följande temligen afgörande bevis på den beryktade Palmers brottslighet meddelar engelska tidningen Observer: Vid den senast gjorda inspektionen i Staffords fängelse framlade fångpredikanten Goodacre en rapport rörande sitt samtal med William Palmer. Rapporten är sammansatt af utdrag ur hr Goodacres dagbok. Palmer befanns ej sällan lidande af en inre själskanip. Detta var i syönerhet: fallet torsdagen före hans afrättning. Fångpredikanten gaf honom de bästa råd han kunde, och visade skilnaden emellan enskilta synder och allmänna brott, hvilka senäre fordråde en bekännelse inför menniskor. Palmer tycktes känna vigten af fångpredikantens skäl, och yttrade följande märkliga ord: Om det är nödigt för min själs salighet att bekänna detta mord, så borde jag äfven bekänna de öfriga; tilläggande efter ett kort uppehåll: Jag menar min hustrus och min broders. Derpå kastade han sig ned på sin bädd och dolde ansigtet. i singkläderna. Presten frågade honom nu, om han vore skyldig till sin hustrus död. Häruppå afgaf Palmer ej något svar. Derpå tillfrågades han huruvida han vore skyldig till sin broders död. En betydelsefull tystnad betecknade äfven vid detta tillfölle fångens brott; och då prestmannen här ej kunde afhålla sig från att utbrista: Herren vare er nådig,, svarade fången med en djup suck. Kort derpå hämtade han sig något litet, och synbart återkallande i minnet hvad som tilldragit sig, gjorde han den anmärkningen till. presten, att denne ej finge göra bruk af hvad han sagt, enär han hvarken förnekat eller medgifvit sitt brott. Man har nu hos fångpredikanten anhållit om tillåtelse att få trycka rapporten eller några af. utdragen. ——— 2 2