Aftonbladet – 4 juli 1856, sida 3

med kroppen böjd af ställets koniska form, ity man kunde der hvarken ligga eller stå, vanligtvis uppgaf sin sista suck redan de första fjorton dagarne. Lilla Chåtelets fängelser, ehuru mera menskliga, erbjödo dock, att döma efter den del af bygnaden, hvilken var egnad åt friheten, len bedröflig vistelseort. De af guvernören bebodda rummen erhöllo endast luft och daI ger genom några låga, uti stenmuren inklämåa fönster, och den tidens historieskrifvare påstodo allmänt, att hvar och en, som van, drade förbi den gamla fästningen, med fasa i och vämjelse vände sig bort ifrån den. Det var dit Konungens folk fört Esperance. ) Så snart guvernören öst den kunglige ordern och med noggranhet betraktat sin nye gästs öppna och själfulla ansigte, hvilket uttryckte mera förvåning än fruktan, mera nyfikenhet än vrede, åtnöjde han sig med att åt honom anvisa ett af de vanliga fängelserunämen. Pojlissoldaterno aflägsnade sig genast med en fångvaktare för att utföra befallningen, och Espsrance vinde sig med utsökt artighet till guvernören. Skulle ni vilja bevisa mig den nåden, min herre, sade han, att säga mig hvarest jag är och hvarför jag är här? Guvernören, en gammal vänlig hugenott, svarade förbindligt: Ni är uti statefängelset, Lilla Chitelet, unge man, och hvad orsaken hvarför ni blifvit arresterad beträffar, så torde ni känna den bättre än någon annan. Nej, min herre, jag är fullkomligt okunnig derom. OMNå då vet konungen den, och mera behöfs det ej. Med dessa ord inskref guvernören sin nye fånges namn i registret; och när det var gjordt, vände han honom utan krus ryggen.