Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 2

De amerikanska partierna. Då den brytning emellan England och För-nta Staterna, hvilken för närvarande sysselsätter allmänna uppmärksamheten, och som ngalunda kan anses ha blifvit häfd -gew0m den nyligen af England visade eftergift att, i trots af Cramptons förafskedande, fortfarande erkänna Dallas (åmerikanske ministern i London), egentligen, oeh hvad hufmudfrågan — inflytandet i Centralamerika — ingår, har sin grund i en vida betänkligare nre splittring emellan staterna sjelfva, torde let vara af intresse att kasta en blick på Nordamerikas i allmänhet mindre kända parförhållanden. Redan vid den tid då unionen stiftades förinledde de olika åsigterna öfver den vigtiga frågan, huru denna union skulle vara beskafad, uppkomsten af tvenne partier. Det ena af dessa önskade göra Förenta Staternas sentralmyndighet till blott ett löst band emel!an särskilta suveräniteter; det andra ansåg 1e särskilta staternas regeringar ej böra vara innat än en slags provincialförvaltning i deras förhållande till nationalregeringen. I den au gällande konstitutionen gick man en melelväg. Föreningen blef icke blott diploma-isk, utan ock en folkrepresentafion; men å indra sidan bibehöllo de särskilta staterna illa Ce suveränitetssättigheter, som icke uttryckligen voro öfverlåtna åt centralmyndigheten. De kämpande meningarne fortforo emellertid äfven efter konstitutionens införande, och antogo nu följande partinamn: Republikaner, hvilka ville inskränka den af de enskilta staterna åt förbundsmakten uppdragna nyndighet till det minsta möjliga mått; Federalister, hvilka sträfvade att göra unionen så fast som möjlig och i spetsen för densamna ställa en stark regering. De förra hade i början ett så öfvervägande inflytande, att sjelfva ordet federalism fick gälla såsom ett öknamn, och hvarje yttrande om nation och nationalt parti ansågs nästan för rojalism. Men innan en mansålder förflutit hade. unionen så :sammanväxt med folkets. föreztällningssätt, att Isigterna i betydlig mån befunnos modifierade. Båda partierna kallade sig nationala. Demokraterna ville inom grunclagens gränsor i möjligaste måtto inskränka centralmyndighetens makt, som endast borde bestå uti att från anionen afvärja olyckor; Whigs åter ansågo förbundsregeringen böra positivt befordra unio,aeps väl medelst anläggande af kommunikationsanstalter, den inhemska industriens skyddande m. m. Partipolitiken började sålunda nu utgå ifrån det strängt statsrättsliga området, och röra sig kring vissa stora frågor, såsom t. ex. skyddstullar och fribapdelssystem, hvarigenom ock de gamla hufvudpartierra för tillfället antogo andra benämningar. Den största och vigtigaste af dessa frågor, och som tillika söndrar norden och södern i tvenne mot hvarandra, ej längre blott i ord, utan ock med våldshandlingar kämpande partier, är slaffrågan. Då unionen stiftades, erkändes. slafv2rietsåsom ett bestående, men förvisades: uttryckligen inom kretsen af. staternas. enskilta angelägenheter, hvaröfver förbundsregeringen -ej egde att förfoga. Man betraktade på den tiden slafveriet hvarkenså: som envälsignelse från ena. sidan, eller såsom någon synnerligt tryckande börda från den andra, utan såsom en inrättning, som nu en gång vore förhanden, och hvarmed man, gerna eller oögerna, finge låta sig nöja. De gräsliga ogerningar, söm mnegrernas plötsliga