Aftonbladet – 2 juli 1856, sida 2

sitt belut, så vida nemligen han ieke följde; de råd och underrättelser, som enligt 4 regeringsformen honom är ålagdt att af statsrå-; det inhämta. Vi hafva anfört. denna fåradige framställning af grundlagen endast såsom ett bevis för orimligheten af det påstående, att grundlagen lemnar konungen rättighet att; utan hinder af sina rådgifvare, styra landet hur ban behagar, då tvärtom Sverges grundlag rent af förbjuder så kallade kabinettsordre: eller andra från konungen omedelbart emanerade befallningar, för hvilka ingen -blanc konungens lagligen utnämda ministrar. åtagit sig ansvarighet. Det enda undantag, som der ifrån göres, igenfinnes i 484 regeringsformen deri uttryckligen stadgas, att konungens hoj står under -dess enskilta styrelse; samt ati han --derutinnan kan förordna som honom godt. synes. Äfven detta tyckes i sin mån ådagalägge att regeringsformens 4 icke kan eller bör tydas på det sätt, som om konungen äfver rörande allmänna mått och. steg kunde besluta efter sin personliga vilja: eller sitt godtfinnande. Men om således lagens mening up: penbarligen är att. konungen i Sverge icke skall vara enväldig eller absolut styrande; och att han utan ansvariga rådgifvare icke kan hvarken regera eller styra, så lärer väl det så kallade allenastyrandet få anses.såsom en ganska anmärkningsvärd öfverträdelse af grundlagens princip. Man kan visserligen säga att denna. öfverträdelse icke är formel, så länge den regerande personen finner rådgifvare, som böja sig för hans vilja och ge nom sin kontrasignation gifva gällande kraft åt hans beslut; men dermed har ran alldeles icke gjort absolutismen eller suveräniteter omöjlig, hvilket. väl ändå måste antagas hafv: varit hufvudsyftemål:t med deinskränkningar i konungamaktens utöfning, som år 1809 bestämdes.Ty om något annat än det formella här icke skulle-tagas i betraktande, så skulle man ju kunna tänka sig en regent i Sverge, som vidtoge de mest lagstridiga och förderfliga beslut; utskrefve skatter, upphäfde-grundlagsstadganden; utfärdade inoch utförselsförbud, som stängde all handel, med mera, under skydd endast af en kontrasignant bland rådgifvartie. Viäro visst öfvertygade att sådant under nuvarande förhållanden: är omöjligt, mer det ådagalägger åtminstone ex absurdo, att den formella kontrasignationen af ett regeringsbeslut icke gör tillfyllest för bevisningen att något grundlagsvidrigt allenastyrandeicke existerar. Också har regeringsformen uppenbarligen såsom en damm emot allenastyrandet uppstält. det stadgande, att statsrådets ledamöter ovilkorligen äro pliktiga att yttra sina meningar till ett protokoll och att deri låta införa de föreställningar,, som af dem göras emot konungens beslut, hvilka protokoll sedermera skola af konstitutionsutskottet granskas. Uti de menlösa tider, då grundlagen skrefs, förestälde man sig naturligtvis att dessa protokoll skulle, likasom under frihetstiden, ja under sjelfva suveränitetsregeringarne, innehålla en diskussion öfver de ämnen, som i rådkammaren förekommit, uti hvilken äfven konungen deltog för att, efter öfvervägande af skälen för och emot de framstälda meningarne, fatta: det afgörande beslutet; Denna metod för protokollsföringen begagnades också icke mindre under konung Karl XIII:s än under konung Karl Johans regeringar, om än i formen af mera motiverade anföranden. hvilka likväl, der de afveko från konungens beslut, erhöllo den mera blygsamma benämningen och formen af a, k. reservationer, i stället för föreställningar, såsom grundlagen benämn-r dem. Under systemet sedan 1844 lära likväl, enligt hvad man erfarit, vid de aldraflesta tillfällen äfven detta bruk vara aflagdt och denna rcoraliska kontroll afskaffad. Protokollen äro nu ett slags nakna register öfver de ärenden som förekomma i konseljen, utan spår till någon debatt öfver frågan eller några invändningar emot konungens mening. Detta är åtminstone den allmänna regeln, om än ett och annat undantag skulle kunna citeras, ehuru äfven dessa blifva för offentligheten undandolda. Vid sådant förhållande måste i sanning den konstitutionsutskottet ålagda granskning af statsrådens protoko:l blifva i de flesta fall särdeles ofruktbar och otillfredsställande, och icke i ringaste mån bidraga till att låta nationen få kännedom om huru och på hvad sätt konungens rådgifvare fullgöra sina åligganden, eller till att grundlägga ett tillförlitligt och rättvist omdöme deröfver. Nekas kan likväl ieke att kännedomen härom är af den högsta konstitutionella vigt; och vi skulle således föreställa oss att det blifvande konstitutionsutskottet skulle uppfylla en plikt emot folket, om det uppgjorde ett förslag till en annan mera både tidsenlig och ändamålsenlig kontroll emot allenastyrandet, samt derigenom tillika satte nationen i tillfälle att sjelf afgöra huruvida hon kunde vara belåten med de rådgifvare som konungen valt, eller om representationen borde mot dem anväftda 107 8 regeringsformen; En sådan metod synes oss icke vara särdeles svår att utfinne; och säkert hade den äfven blifvit funnen af 1809 års grundlagsstiftare, derest farhågan för offentlighet då icke varit alltför stor och om icke föreställningen att göra konstitutionsutskottet. till ett slags sekretutskott uti allt hvad som rörde granskningen af regeringsrådslagen föresväfvat dem. Nu mera har man dock lyckligtvis kommit till den erfarenheten, i andra länder åtminstore, att hemlighetsmakeriet egentligen duger till ingenting, utom. att göra skada, hvarföre man ser att, med undantag ensamt för Sverge, den diplomatiska korresporidensen i brinnoande frågor.