Aftonbladet – 2 juli 1856, sida 2

Han berättade den sorg och fasa, som följt på denna sönderslitande scen, och den förtviflan hvilken inkräktat hela Louvren, när en okänd munk, en genovefainerbroder, som egnat konungen de första omsorgerna, kommit ut ur kabinettet, dit monarken blifvit inburen, och kungjort för de församlade: hofmännen att allt var slut och att tronen var töm. Ingenting kan beskrifva de begge qvinnornas stumma bestörtning. Det öfverretade tillstånd, uti hvilket de hela natten lefvat, hade hastigt efterträdts af en fullkomlig känslolöshet, och det såg nästan ut som om deras nerver helt och hället brustit. Inte heller grefven kunde sansa sig. Konungen hade beskyddat och uppfostrat honom, med konungen förlorade han allt. Hvem skulle nu komma att regera i Frankrike? Hvem skulle jaga bort spaniorerna och qväfva eller proklamera ligan? Aldrig hade väl någon nation befunnit sig uti ett olyckligare enklingstillstånd efter så många förhoppningar, så mycken lycka och så mycken ära. Grefven närmade sig fönstret för att uppfriska sin brännande panna. Klagoskriken framträngde från gatan de la Coutellerie till hans öron, och med sorgsna blickar betraktade han det likt myror nedanför krälande folket. Redan började bodegarne att stänga sina magasiner, och man hörde här och der bullret af riglar och bommar, med hvilkas tillhjelp de försigtigaste eller de räddaste skyndsamt barrikaderade sig. Hastigt genljödo starka slag på hotellets port, och en ryttare insprängde häftigt på gården. Det var dEntragues, som återkom från hertiginnan de Montpensier, der han ej blifvit emottagen, och som väl tio gånger under vägen blifvit hejdad af folket, hvilket i anseende till hans hastiga ridt tagit honom för en kurir, De sörjande parisarne förstodo ej