Aftonbladet – 1 juli 1856, sida 3

mot tattenskräck redan sedan-mannaminne, och meddelade kemedlet, utan att derigenom vilja rikta sig. Kemiska undersökningar voro icke i stånd att utgrunda kompositionen. Trots ett mångfaldigt användande, blef intet fall bekant, hvarvid vattuskräeken, efter medlets begagnande, utbröt. Genom denna omständighet och ännu mer derigenom, att hos flera personer, hos hvilka vattuskräcken redan otvetydigt visat sig, medlet likväl ieke nekade sin verksamhet, vann det ett sådant förtroende hos allmänheten, att man i den ifrågavarande trakten ganska litet fruktade för vattuskräck, oeh hundbitna brukade medlet med det största förtroende och önskad verkan. Enligt föreskriften, måste den hundbitne i tre på hvarandra följande morgnar på fastande mage intaga tre knifsuddar af pulvret med varmdricka (Warmbier) och derefter afvakta svettningen. En särskilt diet är ieke behöflig. Äfven -skall, efter försäkran af förre innehafvaren stadskamreraren Thömer, det icke vara behöfligt att skarificera eller bränna såren. När 1äkare använde detta arkanum, så försummade de naturligtvis ieke den föreskrifna yttre behandlingen. Flera mycket gynnande attester, till och med af högtförnäma personer, bekräfta den ovanliga verksamheten hos det Thömerska arkanum, hvilket redan år 1848 föranledde Stolpes kretsfysikus, hr d:r Helm, att göra den kongl. regeringen uppmärksam på det hemliga medlet. Men underhandlingarne med familjen Thömer ledde ieke till önskadt resultat, och medlet förblef hos nämde familj till dess hr Thömer meddelade detsamma åt apotekaren Freundt och d:r Asmus, hvilken senare genom den medieinska tidningen offentliggjorde det till den lidande-mensklighe tens väl. Receptet dertill är följande: Preparerade ostronskal, Enzianretpulver (gentian, baggsöta) af hvardera 2 lod, röd Bolus 1 lod, Myrrhagummi ett I halft lod, blandadt till finaste pulver. Med den uppriktiga önskan, att det af erfarenheten sedan: flera menniskoåldrar bestyrkta arkanum må bevaras och såmedelst blifva nyttigt och välsignelserikt för den lidande menskligheten, varder det till vidare kännedom publiceradt. Så lyder originaluppsatsen i svensk öfversättning. Då vi ieke känna tillförlitligheten af detta medel mot den förskräckligaste sjukdom, så öfverlemna vi detsamma till sakkunniges bepröfvande, under önskan att Thömerska familjens i Stolp (Stolpe, en stad i Pommern) arkanum må realisera sig till något annat, än vanlig klokgubbemediein. (Bl. P.) — Hisstänkt förgiftelsg af mötkött, Rörande den uppståndelse, som en dylik misstanke nyligen förorsakat i Skara; har lektor Forssell derstädes meddelat följande till Svenska Iskaresällskapet : En äldre, aktningsvård landthushållare inom Skåniogs Härad af Skaraborgs län insände nyligen, till försäljning i Skara, köttet efter en slagtad qviga — och som köttet var till utseendet vaekert, fastän temligen magert, och priset billigt (3 rår bko 18), vann detsamma snart köpare. Då köttet några timmar derefter skulle användas, upptäckte köparne att det hade en mycket stark lukt, liknande den af fosfor. Alla de personer, som då anmodades att undersöka köttet, voro derom fullkomligt öfverens att det hade en stark fosforlukt. Äfven insändaren blef i detta afseende anlitad och afgaf deröfver det utlåtande, satt som köttet tydligt luktade fosfor, borde detsamma icke såsom föda användas, hvarken till menniskor eller djur; men då det icke vore möjligt att efter en flyktig besigtning bestämdt kunna intyga att köttet innehölle fosfor, tillråddes att af säljaren skyndsamt inbämta upplysning om huru härmed kunde förhålla sig, samt af hvad orsak djuret vid denna årstid (den 14 Maj) blifvit slagtadt. Misstanken att det ifrågavarande köttet vore förgiftadt, hade emellertid i mångas tro öfvergått till full visshet, och ett expressbud affärdades derföre af en bland köparne till den cirka 2!, mil härifrån boende säljaren, hvilken af det under natten anlända ilbudet genom bref underrättades att det försålda köttet befunnits vara förgiftadt med fosfor, och att förtärandet deraf vore förenadt med största lifsfara eller döden, hvadan budet egentligen vore utsändt för att varna mot allt begagnande af möjligen i behåll varande qvarlefvor af det slagtade djuret.s Den förskräckelse, som genom denna olyckspostuppväcktes hes husets samtliga personal, låter lätttänka sig — alla hade förtärt af den giftiga födan och trodde sig derföre nära sitt lifs slut — men alla mådde väl, utom det att en och annan kände sig sjuk af blotta förskräckelsen. Till och med svinkreaturen, som uppätit en del af det slagtade djurets innanpmäten, syntes fullkomligt friska. Första omsorgen blef nu att utsända bud till en af husets medlemmar, som vid en den föregående aftonen anträdd resaerhållit matsäck med anrättningar af det förgiftade kreaturet. Olyekan ville likväl att budet ej upphann den resande förr än denne redan förtärt en dryg del af matsäckens innehåll. Något illamående hade dock icke uppkommit efter måltiden. Sedan den första bestörtningen något hunnit gå öfver, blef fråga om att utröna huru förgiftningen tillgått. Man gissare allmänt, att pågon fosforblandning blifvit på bröd utlagd för råttor, och att den ifrågavarande qvigan förtärt sådant förgiftadt bröd. Någon sådan åtgärd mot råttor hade likväl aldrig blifvit vidtagen under den tid som nuvarande disponenten af egendomen bott på stället. Likväl hade, under företrådarens tid, för ungefar ett år tillbaka, fosforgröt blifvit utlagd på papper under golfvet i beningshuset, och någon tid derefter hade en katt och ett svin dött, såsom det troddes, derigenom att de förtärt förgiftade råttor. Det ansågs emellertid icke troligt, att råttor skulle hafva fört giftet till ladugården ett helt år efter sedan det blef under boningshuset utlagdt, helst det senare är beläget på långt afstånd ifrån detförra. Äfven gissades att någon bundt tändstiekor kunnat komma bland afskräden från köket i djurets föda. Men härtill svarades, att sedan en berättelse stått att läsa i Aftonbladet om de dödsfall som inträffade på ett caff i Paris derigenom att en bundt fosforstickor kommit i en kaffepanna, hade till tjenstfolket här aldrig utlemnats en hel bundt tändstickor på en gång, utan blott några få i sender. Då ladugårdsdörren nattetid ieke stängdes med lås, kunde man äfven anse det möjligt, att någon främmande person på ridingsdåd ingått i ladugården och ingifvit kreaturen foösfor; men som djurets egare är en allmänt aktad och älskad man, ansågs det högst otroligt att sädant nid här blifvit begånget. Huru med fosforförgiftningen tillgått kunde således icke bestämdt utredas, och då magens och tarmarnes innehåll efter det slagtade djuret ieke fanns i bebåll för anställande derå af kemisk undersökning, kunde icke heller med visshet afgöras, huruvida djuret verkligen förtart fosfor eller ej. Någon fosforrök eller något lysande i mörkret kunde å sjelfva köttet naturligtvis ieke förmärkas, och det var sålunda blott på grund af köttets starkt fosforlika lukt, som antagandet af fosforförgiftningen stödde sig. Om orsaken, hvarföre djuret just denna årstid blef slagtadt, derom erhölls deremot fullständig -upplysning, och i denna torde förklaringen ligga till hela denna förgiftningshistoria. Qvigan hade kaäfrat tidigt på morgonen och derefter på förmiddagen fått prolapsus uteri. En klok gumma hade då blifvit