Aftonbladet – 1 juli 1856, sida 2

verkställas af vederbörande embetsmän, hvilka ock skola tillhandagå förmanskapet med alle de för göromålens fortgång nödiga upplysningar. Dessa särskilta landtkommuner stå i förbindelse med hvarandra, och ega en sammanhållningspunkt uti amtsförmanskapet,-som ut göres af de särskilta förmanskapernas -samtlige ordförande. Såväl amtmannen som amtets fogdar ha deruti säte, men deltaga eji omröstningarne. Vid amtsförmanskapets sammanträden, som ega rum hvarje år vid midsommarstiden, framlägger amtmannen fogdarnes räkenskaper öfver de ur fogdekuporne till amtskommunens bästa utlagda penningar. äfvensom öfver amtets vägkassa, för hvilka räkenskapers granskande församlingen ur sin egen krets utser tvenne revisorer och like många suppleanter; vid nästa årsmöte meddelas slutligt afgörande. Vidare framlägger amtmannen ett specificeradt förslag å de öfriga belopp, som under det kommande året fordrar fördelta på amtet, så ock ett utkast till fördelningsplakatet. Församlingen är berättigad att vägra fördelningen af de sålunda föreslagna utgifter, så vida de ej grunda sig på lag. 5Sedan förhandlingen om räkenskapsärendena är afslutad, kunna förslag, åsyftande landets bästa, göras såväl af amtmannen och fogdarne, som ock af församlingens öfrige ledamöter. De med anledning häraf fattade beslut skola approberas af amtmannen. Vägras detta, kan församlingen antingen uppskjuta frågan eller hemställa den till regeringens afgörande. Förslag, som afse beviljande af en årlig utgift, nya företag, köp eller försäljning af fastigheter eller afträdande af någon rättighet, kunna ej till slutligt afgörande företagas i samme möte, så framt ej 24 af de röstberättigade ledamöterna dertill lemna bifall; i annat falj skall frågans behandling uppskjutas. Öfver ett sålunda uppskjutet ärende skall sedan hvarje ledamot rådpläga med det förmanskap, til! hvilket ban hör, utan att likväl vara bunden af dess åtigt. När ärendet sedermera vid nästa års möte kommer under behandling. blir det beslut obetingadt: gällande, som fattar af 24 bland de röstande. Är majoriteten ej så stor, kan minoriteten fordra sakens öfverlemnande till regeringens slutliga afgörande. Om denna kommunalförfattning, hvarsgrunddrag vi här sökt teckna, har en af Norges mest aktade statsmän, -framlidne statsrådet Sörensen, skriftligen yttrat, att ingen privatlag efter 1814 i detta land verkat så välgörande som den, hvilken den 14 Januari 1837 gaf upphofvet åt kommunalstyrelsen. Prosten Tranaeus säger derom i sitt förträffliga anförande i ämnet till presteståndets protokoll den 22 Juli 1854: Innan denna inrättning infördes i Norge, ansågs ej heller norska folket vara moget för kommunalstyrelse, Denna mening måste vika på störthinget, som begärde förmanskaper. Begäran afslogs, och detta ådrog norske statsministern åtal inför riksrätt, der han ock fäldes. Lagen antogs 1837, men ännu spåddes allmänt nog, att deriskulle bli en död bokstaf, en form utan lif. Men hvad tror och säger man 16 år derefter? Regeringen bevittnar dess välgörande verkningar i allmänhet. Amtmännen intyga, att de genom förmanskaperna vunnit mycken lättnad i sin embetsförvaltning, Och folket sjelft? Näst sin grundlag prisar det ingenting i sitt nuvarande samhällsskick så välgörande, som denna författning. Öfvergå vi nu slutligen till den för tilllämpningen på det praktiska lifvet vigtigaste frågan, den nemligen, hvilka former den svenska kommunalförfattningen bör antaga, så ligger svaret häruppå till en stor del i hvad redan blifvit sagdt om denna författnings tidigaste utbildning inom vårt fädernesland. Vi behöfva i sanning icke länge söka efter dessa former; de äro sedan lång tid tillbaka förhanden och ega ännu lif och innehåll, i trots af de-utpumpningsförsök, som under seklers lopp gjorts af byråkratisk allregeringsringslusta, Socknen, häradet och länet stå ännu Gudi lof qvar. Den förstnämda har redan erhållit en form för sin kommunala utveckling i den institution man kallat sockennämd. Denna form, denna institution är väl en smula jemmerlig och nästan dödfödd,-vi medgifva det; men med en något förändrad organisation och med något litet makt deråt uppdragen, skulle deraf utan svårighet kunna bildas en god utgångspunkt för ett verkligt kommunalväsen. Hvad häradet angår, så är detta visserligen en urgammal svensk institution; men huruvida en häradsnämd i kommunalt hänseende skulle nödvändigt behöfva ställas emellan sockennämd och-dtänsnämd, lemna vi derhän. En direkt förbindelse mellan socknen och länet, hvilken äfven nu, ehuru i uteslutande guvernemental riktning, eger rum, skulle enligt vår tanke lika väl och med ett förenkladt maskineri uppfylla det åsyftade ändamålet, Hvad länen deremot boteäffar, är det verkligen hög tid, att folket börjar på ett jemnare och lämpligare sätt taga del i deras I ngelägenheter; att den här redan väckta andan fY slippa utur hushbållningssällskapernas trån82 mrar, och erhålla ett lämpligare rum för sin Ven samhet; att landshöfdingarnes allenastyrelse håller en motvigt, så att våra län ej slutligen komma att styras på samma zätt som de spans., kolonierna eller de ryska guvernementerna, Regering och emhetsmän ha Inu i sekler varit oAgtligt sysselsatta med att I ventralisera och konontrera sin makt; det fora ej vara för tidigt 5r folket att härut innan följa derag exempe.. Våra städer ha j af ålder haft egna författnyigar, och detta i förhållande ha de hufvudsakligen att tacka jför det mått at samfundsanda, som inom dem jeger rum. MHvrföre skall landsbygdens folk