Aftonbladet – 30 juni 1856, sida 2

SKO på HaATmMaStC POSiKORLYT. STOCKHOLM, den 30 Utrikes Horrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 25 Juni 1856. En skandalös rättegång, som man kunde tro var hämtad ur Eugene Sues Parisermysterier, eller någon annan den romantiska skolans rysliga romaner, har i dessa dagar förevarit inför Berlins tribunal, till en del för slutna dörrar. Den har, oaktadt intet Berliner blad vågat uttala det, en religiöst-politisk sida, och detta föranlåter mig att med denna sak börja mitt bref. Men till saken. Privatdocenten dr juris Schmidt, hörande till det konservativa partiet och stiftare af det nästan glömda ultrarojalistiska Treubund, var förmyndare för två barn, Otto och Agnes B. Han beskylde dem att hafva bestulit honom på 4000 thaler, som han sammanspart, och äskade återbetalning af barnens förmögenhet. För detta ändamål vände han sig först till kriminalpolisen, som anvisade honom två straffade tjufvar, nu hemliga polisagenter, för ati öfvervaka och utspionera barnen. Åt den ene af dessa karlar, hvilkens verkliga galgfysionomi inför tribunalet väckte en viss känsla af afsky, gaf Schmidt på förhand 400 thale; såsom belöning. Schmidts resonnemang inför polisen var eget nog. ,Jag förtjenar årligen 1600. thaler, hvilket jag kan bevisa, använder så och så mycket, måste således bespara så och så mycket, och efter vissa år hafva lagt i hop så och så mycket., Men Jag har intet qvar, således måste mina myndlingar hafva bestulit mig!..... Icke nöjd dermed, påstod Schmidt sedermera inför ransakningsdomaren att de nämde barnen, af hvilka han låtit föra det ena, flickan, till en korrektionsanstalt för värnlösa barn, hade lefvat i ett osedligt förhållande till hvarandra och gjort sig skyldiga till: blodskam, och derför hade han,-man vet icke på hvad sätt, förstått skaffa sig intyg af en nu afliden tandläkare och en apotekare. Saken kom slutligen inför domstoljmen icke såsom Schmidt, då flickan en kort tid blef häktad, förmodade, genom en anklagelse mot barnen, utan derföre att han sjelf, förmyndaren, beskyldes för begagnandet af veterligt falska vittnen i afsigt att tillskansa sig penningar. Debatterna började och befordrade fram i dagen en massa af sedligt förderf och orenlighet. Det visade sig nemligen, att Schmidt, som förut hyrt möbleradt rum af barnens föräldrar, var fader till dessa olyckliga varelser. (Den gamle B. var vid den tid, då barnen föddes, genom delirium tremens, en följd af hans fylleribegär, helt och hållet förstörd.) Schmidt hade således, för att tillskansasig 4000 thaler af deras lilla förmögenhet, som ej utgjorde mer än 10,00 thaler, falskligen anklagat sina egna barn för blodskam och stöld. Det visade sig, att han genom de brutalaste misshandlingar så terroriserat flickan, sin egen dotter, att hon inför undersökningsdomaren vittnade emot sig sjelf, och först då domaren, som af hennes synbart stora ångest leddes på rätta spåret, intalade henne mod, störtade för hans fötter och bekände att hon fruktat för fängelset och tumskrufvarne (ett slags tortyrinstrument för missdådare) samt heldre velat anses för en tjuf än uthärda allt sådant. Hela den byggnad af bedrägeri och nedrig lögn, hvari Schmidt tänkte begrafva sina barn, störtade nu tillsammans öfver honom. Han står brännmärkt inför hela landet. Domstolen har uppskjutit domens afkunnande åtta dagar; men det är intet tvifvel att icke det välförtjenta straffet skall träffa den hycklande skenhelige bofven för hans försök att förderfva sina egna barn. Schmidt var på sin tid som sagdt är en af de verksammaste stiftarne af Treubund. Man erinrar sig att äfven i Kassel flere medlemmar af dervarande Treubund blifvit anklagade och dömda för stöld. Synnerligen väckte på sin tid en försnillning af medaljer, hvartill föreståndaren för denna konservativa förening i Kassel, en vissAppel, som tillika var direktör för museum, gjort sig skyldig, stort upp seende. Allt detta kan således betraktas så som ett bidrag till pietismens historia, hvil-. ken jag i mitt senaste bref försökte karakterisera. Apropos pietismen! Ifall det ännu erfordrats bevis, att dennas riktning inom protestantismens sköte är blott genom formen skild från den jesuitiska, så har hr professor Stahl åtagit sig att åstadkomma detsamma, derigenom att han uppträdde såsom försvarare för det österrikiska konkordatet. Vid öppnandet af pastoralkonferensen i Berlin har den ryktbare läraren i statsoch kyrkorätten sagt det vara lätt begripligt, att konkordatet bränmärkts af liberala och rationalister samt till och med af ensidigt ifrande protestanter såsom den förderfligaste och mest förvända handJuni.