Aftonbladet – 30 juni 1856, sida 2

ing. Men en fördemsfri evangelisk betrak-j telse får lika så litet förbise den välsignelse tet kan åstadkomma, som den fara det innebär. Konkordatet utsträcker sin höga betydelse äfven till den evangeliska kyrkan, såväl till följd af den solidaritet, hvari hela kristenheten står, som till följd af sin återverkna äfven på de evangeliska förhållandena. Dess välsignelse består deri att det lemnar kyrkan hennes frihet och hennes fulla makt att gestalta lifvet. Kyrkan skall, det är konkordatets kärna och syftemål, öfverallt sprida sina välsignelser och kraftigt draga till sin tro generationerna. Wille man härleda konkordatets afslutande från statsklokheten, så vore det en sann, en andlig statsklokhet, ty statens och samhällets räddning finnes i vår tid blott hos kyrkan! Kyrkan är också ensam mäktig att segerrikt bekämpa verkningarne af den emanciperade tidsandan och den dåliga pressen, emot hvilka den goda pressen (läs: den ryssvänliga och feodala, t. ex. Kreuzzeitung) ingenting förmår. Kyrkans frihet, såsom Stahl prisar den, består således i rättigheten att bannlysa och unlertrycka annorlunda troeende, inspärra bibelläsande katoliker, upprätta särskilta domstolar för, klerker, på det att icke verldsliga domare må dömma öfver kyrkans tjenare liksom öfver andra personer, och hvilka andra välsignelser det österrikiska konkordatet kan innefatta, och hvilka det enligt Stahls mening bör låta: ströma ut öfver den evangeiska kristenheten. Medan man i Belgien, det katolska landet par excellence, och det icke mindre katolska Sardinien bedömt det konkordat, förmedelst hvilket österrikiska rezeringen öfverlemnar sig bunden åt påfvelömet, såsom en förderflig återgång till medeltidens bedröfligaste villfarelser, finner detta missfoster af den hierarkiska anspråksfullheen och den ultrareaktionära absolutismen en vältalig försvarare uti sakföraren för det parti, som företrädesvis kallar sig det preussiskt protestantiska! Är icke detta endadrag till räckligt att en gång för alla ovedersägligt bevisa detta partis verkliga ställning och dess sammanhang med jesuitismen? Man må icke invända att Stahl eekså framhållit konkordatets faror. MHvari bestå dessa faror, när man hör den af våra junkrar hedrade sofisten? Deruti att kyrkan ifven kan en. gång vända den henne förunnade friheten emot staten sjelf, i stället för att undertrycka den borgerliga friheten, vartill ensamt Stahl förklarar henne kallad. Stahl befarar icke detta i Österrike, emedan denna stat är mäktig nog att icke låta kyrkan få öfvertag. Således, med andra ord, kyrkan skall undertrycka friheten i förbund med staten eller snarare med det feodala partiet, som i staten skall hafva herraväldet. Går icke kyrkan in på detta hemne tillämnade polisbetjentsbestyr, så måste staten afväpna henne. Och. denna mörka lära predikas af en vid aniversitetet, i kamrarne och vid hofvet ganska inflytelserik man, predikas af honom till användande i Preussen, en stat, som har att göra med två lika berättigade kyrkor, af hvilka den enas princip utesluter: den andras, söm lerföre nödvändigt måste i sin ställning till lessa kyrkor låta bestämma sig af motiver, som icke äro hämtade från de kyrkliga besreppen, utan från dess egen lifsprincip. Staens och kyrkans åtskiljande, öfverallt ett postulat af sunda förnuftet, är i Preussen tillika stt lifsvilkor. Fr Stahl har naturligsvis insen aning om att staten skall för de jordiska förhållandena befordra den menskliga kraftens högsta utveckling. Den med de österrikiska jesuiterna åtminstone till syftemål förbundna preussiska pieismens allt djerfvare framträdande har en zod följd: den lifvar åter den något lama striden mot mörkrets män i norden. Professor Adolph Miller i Berlin har nyligen utvifvit en brochyr nHengstenberg und die evanJelische Kirchenzeitungs såsom ett maningsord smot det lilla, men mäktiga parti, som utgöres af dessa pietismens kyrkofurstar. Det blir väl tillfälle för mig att derom meddela edra äsare åtskilligt. Det allt strängare och dystrare handhafvandet af söndagens helgd skall lessutom tvinga mig att med det snaraste iterkomma till den sjukdom, som gnager på våra arma preussares innersta lifemärg. Den, som talar om Preussen, har nu förtiden inga ör ögat och hjertat vederqvickande skildrinsar att gifva, och öfver den pinsamma epok vari vi lefva, kan blott den tanken hjelpa bss, att om pietisterna än hafva makt och inlytande, så skola de likväl icke kunna för ramtiden förderfva nationen, ochden tid måte återkomma, i hvilken återigen, såsom uti redrik den stores stat, kvar och en kan bli saig på sin tro. — HAL EDER NRRAEETEN — Uti extra ordenskapitel don 27 dennes var Kongl. Maj:t, enligt Posttidningen, till kommenlör: af Nordstjerneorden utnämt: landshöfdingen i Westerbottens län; G. Montgomöry, samt till komnendör af Wasaerden: öfverdirektören eeh förestånlaren för veterärinrättningem i Skara, R. W. O.,